Hemkomst Cehaje

Mottagandet sent på eftermiddagen på vår camp var överraskande storslaget. Infarten kantades av en stram hedersvakt, och resten av kompaniet, alltså 4:e pluton (DS) och stab och tross (ES), stod uppställda alldeles innanför grinden, stunden till ära. Det var skönt att se alla välbekanta ansikten i leden. Äntligen hemma! 3:e pluton (CS) var på leave och 2:a pluton (BS) hade just avlöst oss på sjukhusen. Plutonen gjorde avsittning och ställde upp. Kapten lämnade av till kompanichefen. - Alfa Sierra, givakt! - Major, Alfa Sierra, enligt order. Vlk höll ett kort tal och hälsade oss hjärtligt välkomna tillbaka och meddelade att han hade all anledning att vara stolt över att vi hade löst uppgiften och de internationella relationerna på ett så utomordentligt sätt. Ryktet hade spridit sig. Han meddelade också till sist att mässen skulle hållas öppen senare på kvällen, endast för vår pluton och kompaniets befäl. Efter uppställningen bar vi in vår utrustning i de tält vi dittills bara hade bott i under två veckor före jul, alldeles innan vi blev kommenderade till sjukhusen. Vi kravlade oss ur våra vid det här laget mycket smutsiga uniformer och duschade förundrade och mycket muntra under något så otroligt som rinnande varmt vatten. Vi gjorde oss på numera vant vis, snabbt hemmastadda i vårt eget lilla hörn i tältet, där vi placerats gruppvis åtta till tio stycken. En enkel pappskylt på utsidan av tältet visade att 1:a grupp ur AS residerade här. Alla tälten inomhus gjorde att det kändes ombonat och hemma igen. Mellan tälten står det en "vägvisare", med pilar i olika riktningar som visar hur långt det är till olika städer i Europa. Ett sätt att hålla kontakt med civilisationen och det gamla livet? Ronna var också tillbaka, med förband runt armbågen och Expressens förstasida.

En enkel pappskylt på utsidan av tältet visade att 1:a grupp ur AS residerade här. Alla tälten inomhus gjorde att det kändes ombonat och hemma igen. Mellan tälten står det en "vägvisare", med pilar i olika riktningar som visar hur långt det är till olika städer i Europa. Ett sätt att hålla kontakt med civilisationen och det gamla livet? Ronna var också tillbaka, med förband runt armbågen och Expressens förstasida. Han verkade vara vid gott mod. Vi begav oss till mässen för en stunds avkoppling och en slags informell debriefing, där befälen fick senaste nytt söderifrån. Det var inte riktigt samma pluton som hade åkt för drygt sex veckor sedan, det kunde utomstående omgående lägga märke till

Delar ur EA med tålamod i checkpoint ... Bild: A. Karlsson

Sönderskjuten flagga från sjukhuset ..... Bild: M. Alderberg

.

Inga snökedjor och några ton mjöl ........... Bild: A. Karlsson

Vaktvecka

Något skärpt och antagligen listigt befäl hade haft en kosmiskt intrikat plan för att få oss stackars soldater så leriga som möjligt. Planens första del bestod i att placera ett prefabricerat kevlarförstärkt posttorn på toppen av några ton lera på baksidan av campen. Det hade naturligtvis varit ett par dagars hårt skottande och pusslande innan allt var på plats och lyckligtvis befann sig vår pluton på sjukhusen då detta underverk byggdes. Jag måste erkänna att när vi senare fick se skapelsen, hade problem med att uppskatta denna komplexitet, ja till och med att lyckas förstå, hur all denna överdådigt placerade lera skulle gagna oss mer än om man helt enkelt hade lagt posttornet i hörnet av taket på den stora garagebyggnaden. Fullbordandet av denna plan skulle vi själva stå för och bestod i problemet att kravla oss upp till ingången på tornet vid varje vaktskifte. Var det inte snö, is och halkigt, så var det blött, lerigt och halkigt. Som tur var rörde det sig bara om en vecka med denna tjänst för vår pluton, men jag kan tänka mig att det var det stora nöjet för traktens barn att se svenska soldater halka i sörjan på väg upp eller ned från den otroligt fula och iögonfallande telefonkioskliknande konstruktionen. Att barnen hade hållit ett öga på oss fick vi bekräftat när de på tilltal svarade "packa bajs". Någon lustigkurre och uttråkad post med sjuk humor hade tydligen lärt dem detta. Helikopterplattan som jag så käckt hade målat på baksidan var lerig och syntes knappt längre och för säkerhets skull hade någon dragit en svart elkabel till posttornets strålkastare, rakt över landningsplatsen. Det hade kunnat bli en överraskande kullerbytta för den helikopter som hade försökt landa hos oss.