Buckliga patroner

När vi hade kommit någorlunda i ordning första kvällen slängde jag nu återigen de översta patronerna i två av mina magasin. Patronerna hade vid det här laget mantlats vid så många tillfällen, att de hade blivit buckliga på skuldrorna när slutstycket hamrade in dem i patronläget. Det hade blivit till en ritual vid vissa situationer och det kändes tryggt att åtminstone kunna göra något för sin egen självsäkerhet och att på samma gång ladda mentalt, även om vi inte fick skjuta först.
Jag passade också på att tömma och torka ur alla magasinen, jag kontrollerade och torkade av alla patroner samt fyllde därefter på magasinen igen.
För mig har det alltid inneburit en väldigt speciell suggestivt slutgiltig procedur på något sätt, att trycka in de mässingsblanka patronerna. Det känns så definitivt med det klackkk, som följer då man pressar ned varje ny patron mellan magasinets läppar. Medfarna händer, den lite metalliska doften av vapenfett och magasinet som sakta börjar bli behagligt tungt efterhand det börjar bli fullt. Jag måste erkänna att jag var lite petig, vidskeplig rent utav och fyllde som vanligt bara i 29 patroner eftersom jag inte ville trycka magasinsfjädern helt i botten med den sista patronen. Allt för att undvika en eventuell försämrad funktion som följd, löjlig anledning antagligen men så var det.

Babindol och S05 vid foten av de gamla olympiska backarna
........................................................ Bild: A. Pettersson

S02 Under byggnad på Crni vrh 1433m........................................................................................................Bild: M. Alderberg

General Rose på besök

Vid ett tillfälle dök det upp ett gäng britter till fots. Vägen var ofarbar annat än med pbv eller bandvagn och alla besökare var tvungna att ta sig upp på egna ben. "Bussigt" av kompanistaben att glömma meddela oss om det förestående besöket och vem som skulle komma. De hade tydligen också blivit överraskade. Det var ingen annan än general Michael Rose, chefen för BH-Command. En tuffing med hårda nypor, med förflutet som befälhavare över brittiska SAS (Special Air Service) med vilka han deltog i Falklandskriget. Han hade nyss tagit över efter den belgiske generalen Briquemont, som hade lämnat sitt uppdrag i förtid i protest mot FN:s "misslyckande". Media hade inte varit sena när de hade vädrat blod och kritiken mot FN hade ökat det sista. Den franske general Cot som var Force Commander och chef över samtliga FN-trupper i forna Jugoslavien hade även han visat sitt missnöje och skulle senare också avgå i förtid. Han medgav att det fanns problem i förhållandet till FN:s generalsekreterare Boutros Boutros-Ghali, som vägrade ge general Cot mandat att själv besluta om flyganfall mot serbiska ställningar. General Cot var tydligen inte alltid en helt sympatisk och lätt man att samarbeta med, men han hade enligt många rätt i detta fall. Med självsäker, brittiskt elegant och samtidigt ledig stil kunde man inte undvika att se vem som var chefen i den lilla skara på sex man som plötsligt kom vandrande uppför backen mot vårt husbygge. Jag lyckades inte tyda hans gradbeteckningar och såg inte heller någon namnskylt. Jag hade inte en susning om vilka militära chefer som var i trakten men lyckades, medan de andra fortsatte att jobba, göra en fältanmälan och började diplomatiskt med ett: "Sir! Sergeant Karlsson and 1:st section, 1:st platoon, 9:th mechanized infantry company, under way constructing an observation point to be able to survey this ridgeline 24 hours a day." Att ställa upp truppen mer formellt hade jag inte en tanke på även om jag hade vetat vem som hade kommit på besök. Vi var upptagna och höll på med vårt. Så fick det vara, vi hade ingen lust eller tid med formaliteter här ute i den handfasta och praktiska verkligheten. Det verkade inte heller som om han var av någon annan mening. Min grupp hade varierande klädsel och såg väl inte helt elegant ut eftersom vi var i full färd med att bygga huset. Alla hade dock sina vapen, stridsselar, skyddsvästar och blåa hjälmar inom räckhåll, eftersom det var en gammal vana och därför att det helt enkelt kändes lite naket utan dessa accessoarer, ur det strikta bosniska modet à la 1994. Generalen hade ju dessutom arbetat med SAS-soldater, som inte var speciellt kända för att vara välklädda och välrakade individer. Det är faktiskt inte puts i fält som avgör vem som är en effektiv och bra soldat. Han nickade vänligt och frågade lugnt om läget, hur vi mådde, om vi hade haft det jobbigt och längtade hem. Jag började peka ut Sarajevo och därefter parternas positioner och linjer. Jag berättade sedan kort att plutonen hade varit grupperad på sjukhusen innan vi nyss hade blivit stationerade här på Igman, att vi nu var ganska trötta och såg fram emot att få åka hem någon gång under april-maj. Han undrade därefter om våra bakgrunder och om vi var yrkessoldater. Jag förklarade att vi bara var frivilliga som hade gjort vår värnplikt i artonårsåldern och att de flesta idag hade civila jobb hemma. Han tackade och drog sig undan en bit och började tala med de sina. Britterna tittade nyfiket på vår huskonstruktion och utrustning och naturligtvis, det alla kom för, den vackra utsikten.

GA och början på 40 ton sandsäckar ....................Bild: P. Prytz

S02 i stort sett klart ............................... Bild: H. Magnusson

Bunkrar och bunkrar

Rent praktiskt bestod "modifieringen" av nämnda bunkrar genom att en svensk stridsvagnsmina 5 placerades mitt i bunkern och antändes av krutstubin, en sprängpatron och lite sprängdeg. Att det dessutom placerades en svensk spränghandgranat m/56 i den första sprängningen var följden av det kvarlämnat "arvet" från plutonen ur 10:e kompaniet. Vi bestämde oss för att låta allt ha sin naturliga gång tillsammans med minan i den första bunkern. Med fem meters krutstubin skulle vi ha ungefär tio minuter till smällen. Ronna tände stubinen och jag kunde se när han hoppade upp i bandvagnen och i full fart körde upp mot toppstugan där vi andra redan hade gjort uppsittning i vår pbv som stod med fronten mot bunkern. Det hade varit slagsmål om de tre platserna med utsikt genom prismorna, men eftersom jag skulle filma hela förloppet med videokamera från min vanliga plats på vagnchefsplatsen hade jag sluppit krångla om privilegiet med utsikt. Jag hörde hur bandvagnen bullrade upp och stannade bakom vår vagn och kort därefter gnisslade det till när Ronna klev in där bak och drog igen den tunga dörren. Efter några långa minuter då jag funderade på hur mycket videofilm jag egentligen skulle slösa på det här projektet, kom det en gigantisk explosion som lyfte jord, sten och stockar ett fyrtiotal meter upp i luften. Ett ofrivilligt stön undslipper mig när jag ser smällen och samtidigt känner att vagnen träffas av tryckvågen. Tyngdkraften beslutar sig för att göra sig påmind och det regnar enstaka småstenar ända upp till oss där vi står hundrafemtio meter bort. Dammet lägger sig sakta och vi gör avsittning för att gå fram och inspektera effekten. En oregelbunden krater i marken markerar var bunkern låg. Allt är nu renrakat på lös material, en total succé. Medan jag i intervjustil filmar vår kapten, skojar och frågar jag: - Vad har vi åstadkommit här? - Vi arbetar för freden igen! Säger han med stolthet och ett brett flin. - Kan man alltså inte kalla oss för marodörer? - Nää, säger han, skrattar och fortsätter: Det här skall ju dokumenteras till eftervärlden, det här är fredsarbete! Ytterligare en taktiskt belägen bunker ryker innan vi bestämmer att det är slutsprängt och "point is proven". Vi hade om inte annat visat för serberna att FN inte stod på någon parts sida, eftersom det i bägge dessa fall var BiH-värn vi hade demolerat.

Svensk stridsvagnsmina i BiH-bunker ..................... Bild: A. Karlsson

Spartansk liten postering ........
..................... Bil: H. Magnusson

Sarajevo patrull

Det var vackert väder med en sol som sken över oss när vi rullade neråt längs vägen mot foten av massivet. Vad skönt att få vara ute och röra sig igen. Vi hejar på killarna i posteringen S03 och får slutligen några råd i S01 längst ned i dalen. Ett hett tips var att åka nedluckat den första biten där våra vita fordon blivit beskjutna tidigare. Oavsett om det hade varit sljivo-skjutningar eller inte anses det inte hälsosamt att stå som en svamp och bara ta emot. "Sljivo-skjutning" var bataljonens uttryck för okynnesskjutning under påverkan av den inte alltid lika ädla men lokala drycken sljivovic. Detta kunde naturligtvis vara lika farligt som en kula avfyrad i affekt och kunde på intet sätt negligeras. BS hade blivit beskjutna med kulspruta här strax innan de roterade hem och det hade varit mycket nära att någon blev skadad. En kärve på sju kulor hade slagit in i högersidan på vagnen, strax bakom och lite nedanför vagnchefsluckan. Vi luckar alltså igen och känner oss lite dumma när vi inte kan vinka tillbaka till lokalbefolkningen som ibland kommer strosande längs vägen. Undrar vad de tänker? Barnen vinkar och har lärt sig skrika "bonbon" eftersom det betyder godis på franska. Fransmännen hade tydligen skämt bort dem. Skulle man ge något överhuvudtaget? Vi hade inget att ge, pansarkex är inte speciellt "bon".

Vi rullar lite senare med öppna luckor genom flygplatsen och vidare in mot Sarajevo. I närheten av en gammal och mycket sönderskjuten bensinstation passerar vi en utskjuten T-55 stridsvagn som står halvvägs ned i diket på höger sida av vägen. Det är en bosnisk vagn eftersom man kan se en blå sköld med gula liljor målad på tornet. Bara femtio meter efter det första vraket står det en stridsvagnsbärgare i en liknande position. Strax efter bärgarvagnen har någon gjort ett försök att bygga en barriär över vägen bestående av en traktor och ett antal gamla lastbilsdäck. Någon annan har naturligtvis försökt flytta på skräpet som nu står vid sidan av vägen och vi behöver bara väja lite för att komma förbi. Vägskyltar existerar nästan inte här. I de större skyltarna kan man se både stora runda och mindre hål efter det att de blivit träffade av stridsvagnsgranater och finkalibrig eld. Många skyltar är helt bortskjutna och ligger på marken. De lär knappast ha utgjort ett större hot utan har nog snarare utgjort måltavlor för de serbiska styrkor som hade mer ammunition än de behövde för att endast göra livet surt för Sarajevos befolkning.

Utslagen T-55:a längs vägen in mot Sarajevo
Bild: H. Lindqvist