UTBILDNING

Solens strålar steker oss där vi ligger i gräset bredvid skogskanten. Dammet lägger sig sakta efter de pansarbandvagnar som nyss körde förbi. Mullrande med vrålande motorer försvinner de in i skogen. Vi har en paus i övningen "avsittning, växelvis framryckning och tagande av terräng". Trots den lösa ammunitionen är alla lite ringrostiga och avvaktande. I morgon skall övningen utföras med skarp ammunition. Jag pustar djupt och andfått på grund av all den utrustning som militärer nu är helt övertygade om kan vara användbar. Stridsbälten, vapen, dumma spadar och ännu dummare skyddsmaskväskor, som fan inte vill vara med just nu. Man kan faktiskt efter en tid börja hata en spade efter att ha slagit sig eller fastnat i i stort sett allt, på grund av detta "djävulens" instrument. Skyddsmaskväskan har också en benägenhet att göra allt liggande eller sittande nästan omöjligt. Den är i vägen hur man än gör. Jag är dessutom fem år äldre än grabbarna i min grupp, efter att ha blivit omplacerad. Allt detta på grund av att jag har befunnit mig på en del längre utlandsvistelser, speciellt under förra krigsförbandsövningen (KFÖ) på Gotland. Alltså ny KFÖ, nytt regemente, ny "krigsskådeplats", ny materiel och nya kamrater. Vi slöar där i gräset och några röker eller snusar. Omställningen har gått fort och våra efternamn har på militärt vis helt naturligt ersatt våra förnamn. Vi har varit ute i bushen en vecka nu och har lagt våra civila liv bakom oss, långt bakom känns det som. Ingen är helt säker på de andra ännu och jargongen växlar mellan militärtekniska detaljer, vad folk skall göra på sin semester, vilken typ av jobb man har och vackra flickor. Rykten säger att Sverige eventuellt skall skicka en FN-trupp till Bosnien. Kan detta vara möjligt? frågar vi oss? Av tidigare erfarenhet har jag varit med om att hela kompanier av soldater, under en otrevligt blöt och kall fältvecka, varit helt övertygade om att "övningen avbryts, hemtransport för duschning", allt detta konstruerat av intensivt önsketänkande av en eller ett par frysande och hemlängtande soldater. Ryktena stämmer och våra befäl informerar senare om situationen. Sveriges regering skall innan den 15 maj besluta om vi, nationen Sverige, skall göra världen bättre och göra en "insats" i krigets Bosnien. Jag blir trött på alla dessa slitna uttryck och klichéer nu i efterhand. Hur kommer detta att utvecklas? Det kniper till i magen. Vi funderar högt tillsammans. Allt verkar främmande och avlägset. Vad gör jag här? Dagarna går och vi tränas och formas till den smidiga pansarhandske vi skall utgöra i händelse av ofred. Min pansarskyttegrupp, eller splitterskyddat "sardinburksinfanteri", utgör inte helt av en slump den typ av soldater som maktens män vill sända som ryggrad i en svensk FN-bataljon. Vår kompanichef ger oss ytterligare information under en av de sista uppställningarna. Han meddelar att beslutet är taget den 8 juni om att en bataljon skall utbildas. Alla intresserade kan söka en tjänst. Själv skall han åka ned som kompanichef för 9:e pansarskyttekompaniet, som skall utbildas i Skövde. P10 skall utbilda ett kompani i Strängnäs och P2 ett kompani i Hässleholm, stab och trosskompaniet utbildas också på P10. Jag hade sökt FN-tjänst en gång tidigare, när jag gjorde min militärtjänstgöring på Gotland, P18, 1984-85, men hade inte blivit antagen eftersom jag bara var en ung spoling och dessutom inte var helt färdig med lumpen innan missionen började. Jag är nu mellan jobb och får en tjänst serverad på silverfat, lindrigt sagt. Jag får utmärkta betyg av mina chefer och min krigsplutonchef och min krigskompanichef skall åka. Det blir alltför lätt att tacka ja i den täta kamratandan. Vem vet hur framtiden hade utvecklats om jag hade varit ute i det "civila mörkret" och inte i denna grabbiga miljö. Jag hade följt konflikten på TV och sett glimtar av vad som hade hänt sedan kriget bröt ut och också sett FN-soldaters bilder på nyheterna och tänkt över vad jag egentligen visste om Jugoslavien. Det var inte så mycket att skryta med ...