PANCEVO

var basen för ett pansarregemente från Titos tid, med kaserner, matsal och ett flertal lagerbyggnader. Tågräls och lastkajer låg alldeles utanför staketet som spärrade av området för nyfikna. Vi blev nu anvisade den kasern som låg närmast grinden, till vänster om man stod i början av den stora planen mitt emellan de sex kasernerna och med matsalen rakt fram. Vi kom i säng vid fyratiden efter påbörjad avlastning. Det var tomma och dammiga logement och vi fick sova på liggunderlag på golvet de första dygnen innan vi fick ordnat sängar. Städa kasernen stod högst på prioriteringslistan, eftersom det var otroligt grisigt. Vi blev informerade om att svenskar ur JK01, som hade varit en svensk högkvartersstyrka året innan, hade varit förlagda på basen tidigare och blivit beskjutna här vid minst ett tillfälle. Då hade en jeep fått två kulor genom frontrutan och hamnat i diket. En lite äldre historisk incident som jag några år senare fann i en bok var att under andra världskriget hade partisaner från trakten tydligen dödat två tyska soldater. Tyskarna hade då samlat Pancevos manliga befolkning, som naturligtvis var av blygsammare mängd än nu i modern tid, och eftersom de skyldiga inte erkände avrättades var tionde man i ledet. Exakt samtidigt som vi höll på att flytta in var det fullt drama nere i Somalia där en annan FN-operation ägde rum. I jakten på krigsherren Aidid, dödades ett antal amerikaner under aningen okontrollerade former (en film om denna händelse skulle långt senare spelas in och få namnet "Blackhawk down").

Tjugo ryska fallskärmsjägare från 73:e (eller var det 76:e?) luftlandsättningsdivisionen "vaktade" basen. Kustjägarkillarna var fascinerade av det första riktiga mötet med "Fienden" som också hade hört talas om sin svenska "Fi". Det byttes en del märken och vi fick på köpet veta, även om de inte talades engelska eller något annat igenkännligt språk, att de tjänade åttahundra US-dollar i månaden, en förmögenhet i Ryssland vid denna tid.
Min lakoniska kommentar om de udda kollegorna var "ett gäng odisciplinerade och vilda unga ryssar med blåvitrandiga undertröjor, utan befäl och antagligen också i avsaknad av körkort". Deras uppgift var att vakta basen och

till sin hjälp hade de flera Willys-jeepar som de gjorde sitt bästa för att ramponera och köra slut på. Det modigaste "stuntet" vi hann se innan vi några dagar senare tog över deras uppgift var en jeep som knuffade en annan jeep framför sig i 70 km/h nedför en av rakorna, för att där, fortfarande tillsammans, krängande svänga och försvinna runt hörnet. En annan sysselsättning var tydligen att på kortast möjliga tid köra det snabbaste patrullvarvet på de emellanåt mycket gropiga vägarna längs staketet. På basen fanns också en mindre grupp betydligt lugnare holländska signalister som skötte radiosambandet och relätrafiken in till Bosnien. FN-personal av alla nationaliteter passerade igenom Pancevo på väg in eller ut ur Bosnien. För att komplicera vaktsituationen av basen hade serberna fortfarande tillgång till byggnader inne på området.

Zvornik och Stefanos

Min grupp får specialuppdraget att vakta omlastningsplatsen som skulle upprättas i Zvornik.
Vi skulle bo på den ännu inte färdigbyggda övervåningen till ett vägfik som snabbt döptes till Stefanos. Janne P och jag hade stannat där en vecka tidigare på återvägen efter att 8:e hade marscherat in i Bosnien. Vi hade prövat varsin hästburgare eller var det nu var. En cola och burgare till det facila priset av tre-fyra D-mark. Var fick de Cola ifrån? Det var ju embargo och sanktioner mot Serbien. Att vi nu skulle missa FN-dagen med tillhörande festligheter rörde oss inte nämnvärt. Vi var ju på uppdrag och var framför allt inte i Pancevo. Gruppen åkte i två Landcruisers genom Belgrad och sedan på motorvägen västerut. Vägen fortsatte egentligen in i Kroatien, men den var i stort sett avstängd på grund av det tidigare kriget i Slavonien. Solen sken och vi var alla mycket belåtna med att ha fått ett självständigt jobb. Vi hade bara radioapparater, vapen, varma kläder, sovsäckar, liggunderlag och lite mat med oss. Det var nästan inga bilar på vägarna efter Belgrad, också detta mest på grund av handelssanktioner, och vi rullade i ensamt majestät ut på landsbygden i den kyliga morgonluften. Vi svängde så småningom av den större vägen i närheten av Šabac och fortsatte därefter söderut, på en mindre väg mot Lošnica och Zvornik. Jag hade som nämnt åkt samma väg veckan innan med 8:es konvoj, men höll ändå på att köra fel eftersom det fanns två liknande avfarter. Det gick dock bra den här gången med, ta i trä.

Bron i Zvornik, vår egen Rubicon ...... Bild: H. Magnusson

Danska Leoparder hukar i Pancevo ............ Bild: H. Magnusson