BOKEN ...

beskriver vad jag som soldat och gruppchef upplevde under BA01, den svenska FN-missionen i krigets Bosnien-Hercegovina 1993-94. Historierna beskriver min och vid några tillfällen andra soldaters uppfattning av de händelser som vår pluton, vårt kompani och vår bataljon var med om. Enligt bästa förmåga försöker jag beskriva, ur vår synvinkel, vad vi har iakttagit, våra erfarenheter och våra minnen. Jag drar dessutom ett antal slutsatser som nu, med lite perspektiv och mer information, är mycket enklare att förstå. Det känns som om det aldrig blev ett riktigt avslut på våra äventyr, detta är mitt försök att åstadkomma ett sådant och samtidigt bevara bitar av alla de minnen som föddes där den gången. Jag vill inte döma eller lägga skuld på någon enskild part i konflikten, då det varken avhjälper det som skett eller på ett enkelt och rättvist sätt förklarar historien eller konfliktens art. Det här är bara en av alla de bosniska historierna. Jag tror att en hel del tankar, känslor och upplevelser kan bekräftas och kännas igen av soldater ur andra enheter i bataljonen och jag tror också att detsamma gäller för många andra gamla FN-veteraner av både den äldre och yngre generationen. Det är tydligen ett mycket vanligt fenomen att vi aldrig riktigt släpper vår identitet som FN-soldater utan bär detta med oss under hela livet. Jag vill också att våra anhöriga och vänner skall få en chans att faktiskt förstå vad som hände med oss som personer och hur vår vardag kunde se ut, både på gott och ont, där nere på Balkan. En del av soldaterna som jag har kontaktat har inte helhjärtat velat leva om de minnen som, även om de suddats till lite i kanterna, ändå finns närvarande inom oss alla. Majoriteten har dock varit positiv och några har jag till och med lyckats övertala att bredda underlaget genom att bidra med muntliga kommentarer eller små skrivna historier. Det material som jag erhållit har stuckits in i berättelsen där det omtalade skedde eller var tidsmässigt relevant. Tempot i berättelsen växlar, precis som tidsperspektivet i den upplevda verkligheten. Jag har också tagit mig den "oerhörda" friheten att bryta mot en del vedertagna regler för det svenska skriftspråket, allt för att på ett levande sätt föra historierna vidare. Jag hoppas härmed att ni kan överse med detta. Det har varit ett spännande, många gånger känsloladdat och till slut ett mycket ensamt arbete att samla ihop och återuppleva alla dessa minnen, historier, människoöden och parallella verkligheter. Jag hoppas att detta kan bli en slags bekräftelse på att vi var där och vad som faktiskt skedde. Jag hade kunnat plocka ihop hur mycket material som helst, men har varit tvungen att begränsa mig något. Ändå kommer det kanske att upplevas som att jag svävar i väg ibland och ni får ha överseende även med detta. Det underlättar onekligen att se på livet med lite humor och min förhoppning är att materialet också kanske kan ge några av dem som inte helt har slutit fred med sig själva och sin omgivning en chans att avdramatisera verkligheten något. Kanske vi alla borde ta livet lite mer med en klackspark, lära oss njuta mer för stunden, att vara tacksamma för det vi faktiskt har och framför allt kanske att sluta ta oss själva och vår omgivning på så mycket allvar.

Hej och tack till alla kända och okända kamrater från BA01.
Nu och den gången för länge sedan.

Lars A. Karlsson, 2004

Ur Shakespears Henry V

(France, The English camp near Agincourt)

…My cousin Westmorland. No, my fair cousin.
If we are marked to die, we are enough to do our country loss.
And if to live, the fewer men, the greater share of honour.
God's will, I pray thee wish not one man more.
By Jove, I am not covetous for gold,
nor care I who doth feed upon my cost.
It yearns me not if men my garments wear.
Such outward things dwell not in my desires.
But if it be a sin to covet honour,
I am the most offending soul alive.
No, faith, my coz, wish not a man from England.
God's peace, I would not lose so great an honour as one man more,
methinks, would share from me, for the best hope I have.
Oh, do not wish one more!
Rather proclaim it, Westmorland,
through my host
that he which hath no stomach to this fight let him depart.
His passport shall be made, and crowns for convoy put in his purse.
We would not die in that man's company
that fears his fellowship to die with us.
This day is called the Feast of Crispian.
He that outlives this day and comes safe home
will stand a-tiptoe when this day is named,
and rouse him at the name of Crispian.
He that shall see this day and live old age
will yearly on the vigil feast his neighbours, and say
'Tomorrow is Saint Crispian'.
Then will he strip his sleeve and show his scars, and say
'These wounds I had on Crispin's day'.
Old men forget, yet all shall be forgot
but he'll remember, with advantages, what feats he did that day.
Then shall our names, familiar in his mouth as household words,
Harry the King, Bedford and Exeter, Warwick and Talbot, Salisbury and Gloucester,
be in their flowing cups freshly remembered.
This story shall the good man teach his son,
and Crispin Crispian shall ne'er go by from this day
to the ending of the world but we in it shall be remembered.
We few, we happy few, we band of brothers
- For he today that sheds his blood with me shall be my brother;
be he ne'er so vile this day shall gentle his condition
- And gentlemen in England, now abed,
shall think themselves accursed they were not here,
and hold their manhoods cheap
whiles any speaks that fought with us
upon Saint Crispin's Day…