Min första egna Dobermann, Attack, köpte jag genom en slump 1993. Han var då nio månader gammal. Min tanke var att jag endast skulle ha honom som sällskapshund samt träna lite lydnad. Den lilla kunskap jag då hade i lydnad fick jag genom att gå en kurs på brukshundsklubben.

Det var under denna tid som jag fick upp ögonen för skydd. Jag kände direkt att detta var något som jag ville satsa på, vilket dock skulle visa sig vara lättare sagt än gjort. I början av 1990 talet var det nämligen bara elitens elit som fick träna svensk-skydd. Man var tvungen att först vara kvalificerad i lydnadselit, spårelit osv. Detta medförde med andra ord, att hunden var nästan för gammal innan man ens kunde börja träna skydd. Ovan medförde också att jag nästan gav upp dessa tankar. Vidare har det visat sig, efter snart 10 år, att det är ytters få som faktiskt tränar den sortens skydd i Sverige idag.

Lyckosamt nog flyttade jag nu till Norge där jag fick jobb som hundförare på ett vaktbolag. Här kunde jag träna upp Attack till tjänstehund samt lära mig oerhört mycket om skyddsträning. På den tiden tränade vi tillsammans med den Norska polisen, vilket var mycket lärorikt då dessa hundförare och hundar faktiskt erfarit verkliga händelser. De har ju upplevt hur det är att t.ex. söka igenom byggnader och industriområden och kan därigenom dela med sig av vad man faktiskt bör tänka på vad gäller t.ex. den egna säkerhet.

På detta vaktbolag, som jag senare blev tränare för, hade vi 10 st. hundar av olika raser. Flera av dessa hundar sökte bättre än polisens egna, vilket resulterade i att vi fick hjälpa dem på en del uppdrag. Attack, min egen hund, var mycket duktig på sök. Kunde inte han hitta brottslingen, fanns det ingen att hitta. Tyvärr var han inte lika bra på att bita, speciellt inte i skyddsarm. Däremot arbetade han mycket effektivt i reella situationer och jag kände att jag kunde lita på honom till hundra procent.

När jag sedan slutade på vaktbolaget kände jag att jag ville fortsätta att träna skydd. Detta var dock inte tillåtet för privatpersoner i Norge. Turligt nog infördes IPO bara något senare, vilket också blev godkänd för privatpersoner att träna.

Samtidigt som IPO infördes i Norge hade jag köpt en ny valp. Denna gång en tik vid namn Briska's Palma, som jag fortfarande har kvar. Palma (som hon kallas till vardags) tränade jag nu upp till skyddshund samtidigt som jag fortfarande tränade IPO/vakthundar. Att få en hund tävlingsklar i IPO tar ett par år.

Då denna sport var ny i Norge fick jag tänka ut mycket själv vilket i sig har varit mycket lärorikt. Dock så fick jag mycket hjälp på mitt första läger 1996 av figuranten Mikka Myyrä. Mikka, som är upplärd till figurant i Belgien, är mycket meriterad och har bl.a. tagit lagguld på IPO-VM 1996. Av honom lärde jag mig mycket om just rasen Dobermann, bl.a. vikten av noggrannhet. Mikka är specialiserad figurant på just Dobermann, vilket idag inte är vanligt då de flesta tränar med Schäfer. Att träna en Schäfer skiljer sig en del från att träna Dobermann.

Efter detta första träningsläger med Mikka har det genom åren blivit flera, även med honom. Jag har bl.a. tränat för Conny Andersson, som har en stark personlighet som gillar "Ordning och Reda" och att man skall planlägga träningen, Deckert från Belgien, G. Dildei från USA och Helmut Raiser från Tyskland.

Dessa tränare, som har många års erfarenhet, har format mig till den tränare/figurant jag är i dag. Av Helmut Raiser, som är en mycket pedagogisk tränare, lärde jag mig mycket om olika driftväxlingar samt i vilken ordning man ska träna in bitfasen. Detta är något som jag genom åren har märkt att det slarvas mycket med vilket resulterar i att man får backa ett steg och börja om. Att träna in bett är inte det samma som att vifta med armen och få hunden att bita. Med detta menar jag inte att jag är fullärd, tvärt om, ju mer jag lär mig desto mer komplicerat blir det. Fast det är ju detta som gör sporten så intressant. Det finns något nytt att lära sig hela tiden. Ett bra sätt att anamma detta är att hela tiden ställa sig frågan, när man talar med en duktig person, "vad är det som han/hon kan som jag kan dra nytta av". Många tror att "mitt sätt" är det enda rätta. Om vi dock tittar på de hundar som har varit bland de tio bästa på stora tävlingar, har dessa inte haft samma tränare eller figuranter.

Själv har jag, som sagt, utbildat mig i till träningsfigurant II i Norge. Som träningsfigurant måste man kunna figurera och ha förståelse för hundarnas olika anlag, drifter och olika träningsfaser. I Norge använder man utländska instruktörer som godkänner figuranten och efter det testas man vart annat år. Skulle man inte klara testerna blir man av med sin befattning. Att ha genomgått denna kontroll har för min del känts mycket bra. Det har varit en sorts bekräftelse på att man kan sin sak. I Sverige har man tyvärr inte detta system, så framtiden får väl utvisa om detta stämmer. Förhoppningsvis kan jag få både mina egna hundar och andras till stora tävlingar.

Min hund Palma var i alla fall på väg dit. Jag hade planerat att hon skulle vara med i Dobermann WM 2003. Tyvärr ådrog hon sig en skada vilket har resulterat i att jag inte har kunnat träna och tävla som planerat i år. Hoppet är dock det som dör sist, förhoppningsvis blir hon skadefri i tid och kanske hinner jag tävla tillräckligt med henne under 2003 så att vi kan ställa upp i VM 2004.

Palma har för övrigt visat sig vara mycket duktig på att spåra. Under träning har hon bedömts att ligga på mellan 96 och 100 poäng. Tyvärr har hon, pga. skadan inte kunnat visa upp detta på tävling än. I mitt eget tycke är detta synd, då det är få Dobermann som går spår så bra som hon gör. Vid en av de tävlingar (IPO II) som Palma har ställt upp i missade hon en apport. Hade hon bara markerat denna, hade hon fått de 98 poäng som hon förtjänar. Själv tror jag att denna miss beror på att jag endast har tränat henne på mina egna apporter. Direkt efter tävlingen prövade jag nämligen på dessa och hon klarade det klockrent. Tyvärr har jag för lite erfarenhet av spår/apport och har för lite hjälp av andra spårläggare, men det är ju självklart så att även den bäste kan missa :. Nä, skämt åt sido, även om man tränar på allt kan man självklart missa ändå. Det är dock viktigt att inse när det är en tillfällighet och när det beror på fel i inlärningen. Jag har nu ändrat lite i träningen på Palma. För tillfället går det bra och förhoppningsvis är det inte för sent för henne att visa upp ett fint spår på tävling.

Samma sak hände mig i lydnaden. Jag kan i stort sett ta ut Palma när som helst och göra 98 poäng varje gång. Under denna olycksaliga tävling gjorde jag ett misstag som resulterade i att vi bara fick 94 p. Dum som jag var, ändrade jag mitt sätt att utföra läggande vid språng vilket resulterade i att hon istället satte sig klockrent. Under träning har jag nämligen gått tillbaka till utgångspunkten innan vi gör läggandet och det gjorde jag inte denna gång. Detta är något som jag ångrar bittert, för förutom att jag fick avdrag för att hon satte sig fick jag ge henne ett extra kommando och kalla in henne från sittande. Att kalla in hunden får sitt är något som jag aldrig gör 9. Lite otur har jag med andra ord haft eller kanske ska man helt enkelt kalla mig en klantskalle :. Vad man dock kan lära sig av detta är att Dobermann är mycket signalstarka och något man måste vara mycket noggrann med i både träning och tävling.

I skyddet var jag dock nöjd med den poäng jag fick i sista IPO III. Trots att jag inte har haft tillgång till någon figurant de sista två åren och bara har kunnat träna tre pass innan tävlingen, fick vi 95 poäng. Som grädde på moset krånglade det i transporten efter modprovet. Under dessa förutsättningar känner jag mig mycket nöjd med det resultatet. Trots detta kan jag inte undgå att undra vad hon skulle ha gjort om vi hade haft tillgång till en figurant och kunnat träna mer. Nu har jag dock nya förutsättningar med bl.a. en ny träningsgrupp. Vi får väl hoppas på det bästa att Palma blir frisk igen, så hon får visa vad hon verkligen går för.

Jag har nu parat Briska's Palma med Briska's Qampus och för sju månader sedan födde hon en stor kull valpar. Själv har jag behållit två, en tik och en hane, som båda verka lovande. Hanen, Ipo är en driftig liten kille som går mycket fint med trasa. Han har dock svårt att varva ned när han har trasan i munnen. Detta kan bero på att jag själv figurerade honom i början och nu ska jag helt plötsligt lugna ner honom. Jag ser dock inte detta som ett problem, utan får vi bara träna med en annan figurant kommer det att ge med sig. I spåret däremot, jobbar han synnerligen intensivt och koncentrerat. Denna bit är jag mycket nöjd med, men det tar minst två års träning innan man vet om man har en bra hund eller inte.

Till sist så får vi inte glömma tiken Afra. Afra var inte lika driftig som Ipo i början, men har kommit starkt på senare tid. Kanske kan hon med tiden bli lika bra som honom. I denna ålder utvecklas de mycket och man vet aldrig vad som kan hända. I spåret går Afra också bra men inte lika intensivt som Ipo. Vad jag också har märkt redan nu är att de har olika driftanlag, vilket jag måste tänka på när jag tränar dem. Det är som sagt inte bara att tuta och köra. Alla hundar, oavsett ras är olika, vilket man måste ta hänsyn till om man vill bli en bra tränare.

Det var lite om mig/oss. Träna på:
Peter, Palma, Ipo, Afra