Teckenspråket, som är ett språk med egen struktur, egen grammatik och egna symboler helt skild från svenskans, blev 1981 erkänt som ett språk i Sverige.

Teckenspråket var det naturliga språket för döva, det språk som lärdes in spontant utan undervisning, överlevde teckenspråket "utrotningsförsök". Döva fortsatte att använda teckenspråket sinsemellan. Teckenspråket fördes vidare från generation till generation. Dövskolorna hade stor betydelse för teckenspråkets överlevnad, trots att det var förbjudet under lektionstid. Skolorna var internat och döva barn med döva föräldrar lärde sina kamrater teckenspråk. Äldre barn lärde de yngre barnen teckenspråk när de kom till skolan.

Dövföreningarna fyllde en viktig funktion speciellt under den period när teckenspråket var förtryckt. Dövföreningen var en av de få platser där vuxna döva kunde träffas och använda sitt språk. Den blev ett viktigt andningshål.

Varför ansåg experterna att teckenspråket absolut inte fick användas undervisningen av döva? Jo, man ville att döva skulle anpassas till samhället och att de skulle bli så "normala" som möjligt, d.v.s de skulle lära sig tala och läsa på läpparna. Man ansåg också att teckenspråket skulle vara ett hinder för att lära sig det omgivande samhällets språk.

I Sverige finns ca 10.000 barndomsdöva med teckenspråket som modersmål.

Gruppen hörselskadade och vuxendöva som använder teckenspråk som kommunikationssätt ökar.