Rapaälvens delta i Laitaure

"Porten" till Sarek. Vy från Laitaure mot deltat och uppströms. De fjällmassiv, som omger Laitauredeltat, är: Skerfe till höger, Tjakkeli till vänster och det lägre Nammatj, centralt i bakgrunden.

Flygbild över Rapaälvens delta i Laitaure. Foto: Rikets allmänna kartverk den 18/6 1954.

Tre mil nordost om Kvikkjokk, vid mynningen av den djupt nederoderade Rapadalen, ligger det mångfasetterade, ca 10 km² stora Laitauredeltat. Det snabbt tillväxande deltat genomdrages av ett flertal förgrenade strömfåror. Dessa begränsas av assymetriskt välvda sedimentryggar, s.k. leveer, vilkas långsluttande sidor mynna i restsjöarna, lagunerna, på deltaplanet. Den flacka deltaytan är skarpt avsatt mot de omgivande moräntäckta sluttningarna och blockbeströdda rasbranterna. Den storslagna inramningen utgöres i norr och i söder av fjällmassiven Skerfe och Tjakkeli, som vända sina 700 meters branter mot deltat, medan i väster det isolerade Nammatj speglar sitt 300 meters stup i deltats laguner. I öster vidtar den sommartid grågrönskimrande sjön Laitaure (Laidaure), vars vattenyta ständigt minskar i takt med deltats tillväxt och som därigenom numera endast är hälften så stor som den ursprungliga sjöytan.

Den proximala delen av en gammal karta över Laitauredeltat.

Denna karta (publicerad i Geografiska Annaler 49A, 1967) är i huvudsak baserad på flygfoton tagna den 18 juni 1954. Kartan, som ursprungligen ritades i skalan 1:4000, har ett medelfel på ca 2 m i plan (skarpa detaljer) och 1 m i höjd (öppen terräng). För enkelhetens skull är konturlinjerna angivna i meter över det vattenstånd (494.3 m.ö.h.) som rådde i Laitaure, då de nämnda flygfotona togs.

En ny karta över Laitauredeltat, baserad på flygfoton tagna den 4 september 1990, publicerades av Andrén 1994 (UNGI Rapport Nr 88) och utnyttjades av honom för analys av deltautvecklingen sedan 1954.

Rapaälven grenar upp sig redan före det egentliga deltaområdets början. Den översta delen av det 7 km långa deltaområdet genomdrages av tre större, nedströms konvergerande strömfåror. Efter deras sammanflöde är strömfåran enkel på en sträcka av ca 600 m, varefter den grenar upp sig i en mängd divergerande och konvergerande strömfåror. I den mellersta och nedre delen av deltat kan tre större strömfåror urskiljas, vilka benämnas Nuortätno (Norrälven), Kuoutätno (Mittälven) och Årjeliätno (Sydälven).

Samtliga strömfåror är mycket grunda. Vid normalt vattenstånd finns endast en för större roddbåtar framkomlig led genom deltat. Här och var, framför allt vid ytterkrökarna och vid en del strömfårors sammanflöden, förekommer dock djupare partier. Vintertid är de mindre strömfårorna och de grundare partierna av lagunerna bottenfrusna. Vid extremt högvatten ligger praktiskt taget hela deltaplanet under vattenytan och över densamma höjer sig blott de högre moränryggarna samt delar av vide- och björkvegetationen på leveerna.

Vy från Tjakkeli över deltafronten i Laitaure. Fotot togs den 19 augusti 1954. Israndrännor, bildade av smältvattnet under deglaciationsperioden, är synliga på fjällsluttningen ovanför Aktse.

Det yttre partiet av de aktiva strömfårornas mynningar blir ofta lobformigt utbildat. Dessa deltalober bilda en markerad övergång mellan deltaplanet och sjöbottnen. Under det aktiva skedet rullar bottentransporterat material fram till och avlagras på deltalobernas ofta brant lutande frontala parti, varigenom dessa branter, de s k distalbranterna, förflyttas allt längre ut i sjön. Dessa mynningsbankar tillväxa även uppåt, varigenom de komma att utöva ett allt kraftigare motstånd mot strömmen. Strömstråket börjar därvid pendla och så småningom klyver det sig och bryter sig väg på sidorna om mynningsbanken, varigenom en flodförgrening uppkommer. En ständig upprepning av denna klyvningsprocedur leder till uppkomsten av det för deltabildningar typiska förgrenade flodmönstret.

Strömfårornas begränsning mot de omgivande leveerna utgöres vanligen av en ofta meterhög erosionsbrant. I den övre och mellersta delen av deltat har leveerna uppbyggts till normalt högvattenstånd och leveekrönen avspegla här vattenytans lutning vid högvatten. I den nedre delen av deltat är leveerna betydligt lägre och de fortsätta här ut under vattenytan. Markerade bli de först då vegetationen har vunnit insteg på dem. Vid extremt högvatten pålagras även de högsta leveerna av sand och finkornigare partiklar, vilka till stor del uppfångas av vegetationen på leveerna. Den basala delen av växtligheten får därvid ett grådaskigt överdrag, som dock spolas bort under efterföljande regnperioder.

Inom en del områden, framför allt vid strömfårornas förgreningar och sammanflöden, har flerdubbla leveer bildats genom den sidoerosion och pendlingstendens samt de storleksförändringar, som ofta karakterisera strömfårorna. En del av sänkorna mellan dessa dubbla leveer är normalt vattenfyllda sommartid liksom även vissa partier av de avsnörda strömfårorna.

Strandlagunerna bildas i allmänhet i lä om från stranden utstickande moränryggar. Deras vanligen ojämna botten är starkt präglad av det underliggande moräntäcket och de uppstickande blocken, som till en del har tillförts från de omgivande rasbranterna. Särskilt talrika är strandlagunerna inom den övre och mellersta delen av deltat. Relativt ojämn botten karakteriserar även de laguner, som bildats i anslutning till de på själva deltaplanet uppstickande moränryggarna. Då djupet här varit mycket ringa, har det för strömfårorna normala klyvningsmönstret starkt influerats av underlaget, varför strömfårorna här ofta har pendlat ganska kraftigt innan deras läge har stabiliserats. De laguner, som inneslutits mellan strömfårorna utan nämnvärd påverkan från det ojämna moräntäcket, har en mycket jämn och plan botten.

Den centrala delen av Laitauredeltat.

En del laguner är helt avsnörda från de vattenförande strömfårorna, medan andra står i förbindelse med desamma medelst en eller flera kanaler. Utgöres förbindelsen blott av en kanal, fungerar denna vid stigande vattenstånd i älven som tillopp och vid sjunkande vattenstånd som avlopp från lagunen. I de helt avsnörda lagunerna är vattenståndsvariationerna i allmänhet små. Vattenståndet i dessa avviker ofta relativt kraftigt från vattenståndet i de omgivande strömfårorna. En del av strandlagunerna har tillrinning av klart vatten från de omgivande sluttningarna. Slamhalten särskilt i den inre delen av dessa liksom i de avsnörda är vanligen mycket ringa och normalt betydligt lägre än i strömfårorna.

De avsnörda, videomkransade deltalagunerna hör till den svenska fjällkedjans mest gynnade biotoper. På Laitauredeltat kan salthalten i desamma bli tre gånger större och vattentemperaturen mer än 10 grader högre än i de omgivande strömfårorna. Detta medför en förhållandevis kraftig produktion av organisk substans. Den goda tillgången på näring gör att talrika sjöfåglar och vadare förlägga sina rast- och häckningsplatser till dessa laguner. Växt- och djurlivet utsätts emellertid för en formlig kalldusch, då det kalla och grumliga älvvattnet svämmar in i lagunerna under högvattensperioder. Detta medför en kraftig försämring av ljusklimatet i lagunvattnet och en temporär sänkning av vattentemperaturen. Samtidigt fås dock en ökad cirkulation av vattenmassan och en utspädning av det organiska bottenmaterialet med minerogena partiklar.

Jag (Valter Axelsson) är synnerligen tacksam för den gästfrihet och vänskap som Wille och Sigurd och andra medlemmar av familjen Läntha erbjöd mig och mina medhjälpare under fältarbetsperioderna i Rapadalen och i Laitaure.

Tillbaka.

Tillbaka till min första sida..