Seminariet är avslutat för dagen och jag slår följe ut i hallen med en av seminariedeltagarna som visat sig vara en gammal kollega till mig. Han är arkitekt och har medverkat i byggprocessen som lett fram till att Konstens Hus rests på Ölands Folkhögskolas domäner. Olof heter han. Olof är väldigt ekologiskt medveten och alltid på hugget med att genomdriva ekologiska lösningar när han anlitas för att rita hus. Vi tar hissen upp till den högsta punkten i huset och kliver ut på taket till huvudbyggnaden. Det är platt liksom taken på orientens byggnader. Vi står nu under en helt klar stjärnhimmel skilda åt från Lilla Björnen, Saturnus och Casseopeia endast av några centimetertjocka vinkelställda härdglasskivor som utgör taket på växthuset som Konstens Hus är inneslutet i. Det är helt stjärnklart ikväll, och känslan som inges mig när jag blickar ut över himlen och den Öländska horisonten är helt överväldigande! Vi ser hela Kalmar med domkyrkan, fängelset och ett upplyst slott som ser spöklikt ut vid havslinjen. Söderut reser sig Långe Jan…ja, man kan nästa blicka ända bort till Baltikum och våra blivande samarbetspartners där. Olof pekar upp mot taket och förklarar att all frisk luft till huset tas in genom en luftspalt där. Luften förs därefter ner under källargolvet och går i kretslopp för att till sist föras ut genom multrummet via en värmepump i ventilationsröret.

Växthuset har exakt det idealiska klimatet för en människa. Ytterst är det alltid växterna som renar vår luft, som ger syre åt oss och som vi kolsyrar i gengäld.

I och med att hela området är inglasat bildas ett sk kortslutet system, vilket innebär att luften inomhus är hälsosammare att inandas än luften utomhus! Inget att undra på att alla man träffar på här i huset spritter av kreativitet, säger jag högt för mig själv. Det känns ju faktiskt som att gå omkring i ett syrgastält, när man tänker efter. Olof förklarar hur luften alltså cirkulerar utan konventionella fläktsystem som blåser runt allergiframkallande partiklar och mögelsporer i byggnaden. Växthuset fungerar som en gigantisk solfångare. Solen driver runt luften i byggnaden. så att växthusvärmen förs ner under huset och lagras i stengrunden. På sommaren är temperaturen behaglig tack vare svalkan som förs upp från berggrunden. Klimatet utjämnas vintertid med hjälp av stenmagasinet. De svarta fälten som ligger som ett stråk längs taket är solceller. All ström till huset kommer via dem. Vi går nu tillbaka ner i huset via en ringlande spiraltrappa. Det känns som att befinna sig i ett torn i någon medeltida byggnad. Jag lägger min handflata mot väggen - den är ojämn -känns som huggen sten.

Vi kommer ned på tredje våningen och jag hör åter vattnet som porlar.

Olof leder mig fram till en vattentrappa och förklarar att vattnet cirkuleras omkring i hela huset via vattentrappor för att det ska renas och syresättas på nytt. Allt vatten i huset som används till tvätt är uppsamlat regnvatten. Värmeinnehållet i vattnet tas tillvara genom att värmen pumpas över till husets varmvattensystem. Vintertid håller vattnet en temperatur på 4 C och därmed drar det till sig luftfuktighet så att byggnaden inte utsätts för kondens. Alltmedan Olof förklarar de tekniska funktionerna vattentrappan har, njuter jag i fulla drag av de estetiska värdena som dessa tillför miljön. Slingerväxter frodas längs trapporna och jag ser en och annan ödla slinka iväg in i snåren när vi närmar oss. På ett ställe lite längre ner i huset utmynnar vattentrapporna i ett helt vattenfall. Det fria fallet sker inne i en nisch i väggen, fem meter hög. Vattnet samlas upp i en damm nedanför, och förs vidare under golvet ett stycke och vidare ner till våningen inunder. Vi dröjer oss kvar vid vattenfallet som tycks utöva en hypnotisk verkan på oss. Guldstolar är utplacerade i en halvcirkel runt omkring fallet och dammen. Olof förklarar att detta är en slags andlig oas. Hit vallfärdar människor från alla möjliga håll på Öland och Kalmar, bara för att få sitta här en stund och komma till ro. Det är någonting magiskt med platsen…någonting med vattnets rörelse som skapar en ljudrörelse i ett visst mönster som tycks ha en undergörande effekt på sinnet. Man blir helt utvilad bara efter att ha suttit där några minuter… Naturligtvis spelar miljön som helhet en avgörande roll - allt det som Konstens Hus står för och som förmedlas via den fysiska miljön i hur t ex ljudet samspelar med materialen man valt - det är enbart naturmaterial av olika slag -vilket i sin tur påverkar hur ljudvågorna fortplantar sig i huset.Det finns en hel filosofi bakom detta; naturligtvis har vattnets porlande en central roll. Man har ständigt känslan av att befinna sig i rörelse.

På samma sätt som man ej kan stiga ner i samma flod två gånger, kan man inte heller besöka Konstens Hus utan att uppleva något nytt varje gång man träder in i husets sfär.

Detta är den fundamentala idén med verksamheten i Konstens Hus. Det går inte att skaffa sig en metod för att skapa konstnärligt; varje gång du går in i ett nytt projekt gör du det med nya ögon, utifrån en jungfrulig begynnelse. Där när jag står mitt i rummet vid vattenfallet och det öronbedövande bruset blir jag nästan upprymd. Jag upplever det som att väggarna pulserar, som om huset andades. Jag tycker att ljuset i rummet har skiftat färg från gyllene rött till brons allteftersom natten utanför fallit på. Rummet är avskalat nästan - sakralt - med enkla trästolar runt ett ovalt bord. I ena delen av rummet finns en öppen härd med en sprakande brasa. En doft av äppelträ sprider sig i rummet och väcker upp mina sinnen så att mitt intellekt plötsligt blir kristallklart. Jag får lust att dröja mig kvar i seminarierummet men Olof vill visa mig hur man löst problemet med dålig luft som de flesta arbetsplatser med hög datorkoncentration dras med. Fläktsystemen brukar ju inte orka dra ut all den värme som datorerna genererar. Men här i Konstens Hus har man löst problemet genom att man placerat alla datorer i växthusdelen. Från seminarierummet kommer vi rakt ut i växthusdelen på något som liknar en lång balkong. Vi befinner oss på andra våningen men är förbundna med alla husets våningar genom att det på vissa ställen inte finns någon skiljevägg mellan våningarna i växthusdelen. Jag tittar ned på dem som sitter och äter napoleonbakelser i caféet, vinkar åt någon jag känner igen från seminariet, och så vänder jag blicken uppåt mot den punkt där vandringen i huset tog sin början. Helt fantastiskt! Vilken känsla av rymd och frihet.

I en del av växthuset är det fullt av fåglar!

Alla möjliga sorter som flyger omkring i glädjeyra bland de jungelliknande växterna. Olof ler åt min förtjusning och lovar att visa mig en annan del av växthuset som är full av fjärilar. Han pekar mot murgrönan som slingrar sig mot utsidan av huset- som är byggt av kalksten, för övrigt - och jag får se en hel rad datorer placerade i bås som formats av murgrönan. Här kan man sitta ostörd i varsitt bås framför sin dator och andas frisk luft samtidigt som man hör fåglarnas glädjetjut i bakgrunden. Murgrönan skärmar av så pass att det aldrig blir några problem med blänk i skärmen. Och det verkar som om de elektromagnetiska fältens koncentration motverkas av växterna. Biomagnetismen neutraliserar elektromagnetismen på något sätt… Och därmed drabbas vi av tidsmedvetenhet och då vi konsulterar våra fickur finner vi att klockan redan är 19:55. Vi ska ju båda ta del av ett föredrag om biomagnetism om fem minuter.