Kosmisk återvinning
När vi föreställer oss den interstellära rymden tänker vi säkert på att den är tom, och det är med jordiska gemförelser ett stort vakuum. En kub med volymen av en bit-socker ville innehålla endast, en atom. Här på jorden ville samma volym innehålla 1020 atomer. Icke desto mindre, vintergatan är så vidsträckt att den innehåller en betydlig mängd av interstellär materia, ungefärlig 10% av den mängd som finns i alla stjärnor i vintergatan. Stjärn system bildas inne i dessa interstellära molnen, just där som gasen är lite kallare och tätare en genomsnittet i molnet. Ett typiskt moln innehåller tillräckligt med material för att bilda hundratal eller tusentals nya stjärnor.

Men vart kommer dessa stora moln från?
Efter många observationer visar det sig att dessa moln bara är ett steg i en jättelik "kosmisk återvinning" process. Stjärnor lever i milliontals och miljardtals år (livslängden beror på dess massa, stora stjärnor lever betydligt kortare än små stjärnor). Stjärnorna lyser genom den nukleära fusionen som sker i stjärnans inre. Under sin livstid skickar stjärnan iväg en del av dess materia ut i rymden, som "sol vind" en vind som blåses ut från ytan.
När det nukleära bränslet har tagit slut, dör stjärnorna, i vissa fall som enorma och kraftfulla explosioner också kallad "supernovor", som skickar mycket av materian åt alla håll. Materian som skickas iväg i dessa explosioner blandas med annat materia i rymden och bildar nya interstellära moln, som kan kollapsa och bilda helt nya stjärnsystem. Så fortsätter denna cykel.

Vår galax, och hela universumet innehöll från början endast väte, helium och en liten del litium. Alla tyngre grundämnen bildas inne i stjärnorna, vilket samtidigt innebär att andelen tyngre grundämnen ökar hela tiden i takt med att gamla stjärnor dör och nya bildas. När vår sol bildades för ungefärlig 4,6 miljarder år sedan hade bara 2% av det ursprungliga vätet och heliumet omvandlats till tyngre grundämnen. 2% verkar inte mycket men det räckte för att bilda de fyra jordliknande planeterna (Merkurius, Venus, Jorden och Mars), och oss. Så de 98% räckte till att bygga en sol och fyra gasjättor (Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus).
Ett individuellt stjärn-system bildas ur en liten del av ett jättelikt gasmoln, något som hände med vårt solsystem. Solnebulosan kollapsande under sin egen gravitation; det som satte igång denna kollaps kan ha varit en tryckvåg som var ett resultat av en annan supernova explosion långt bort. Storleken på detta moln kan ha varit några få ljusår i diameter, tills den slutgiltiga diametern på en ungefärlig 200 AE ( 1Astronomisk Enhet = avstånd till solen = 150 miljoner kilometer).

Tre viktiga processer gav form till vårt solsystem.
1. Temperaturen ökande i takt med kollapsen. I takt med att molnet krympte, den potensiella gravitionella energi omvandlades till kinetisk energi av individuella partiklar, som ramlade inåt i molnet.Dessa partiklar krockade hela tiden med varandra, vilket i sin tur omvandlade kinetisk energi till värme-energi. En del av denna energi försvann som värme-strålning. Solnebulosan blev varmast nära centrum, där mycket av massan samlades för att bilda en proto-sol (proto betyder ungefärlig, den tidigaste formen av). Protosolen blev till slut så varm att en kärnfusion sattes igång- och en fullfjädrad sol föddes.

2.Precis som när en konståkerska drar in armarna i en spinn, så roterade solnebulosan snabbare i takt med att radien blev mindre. Denna ökning i rotations värdet resulterade att solnebulosan blev en platt disk med protosolen i centrum, rotationen bidrog också till att allt material inte "fångades" upp av solens gravitation, ju snabbare disken roterade desto plattare blev disken och mera utspridd blev materialet.

3.Solnebulosan blev som sagt en platt disk men solen i mitten, det som ni nu kallar en "proto-planetarisk disk". Ur materian i disken bildades planeterna. Ett moln kan starta med vilken storlek eller form som helst, olika formade klumpar kan fara runt i molnet i slumpvis fart och slumpvis riktning, dessa olika klumpar krockar med varandra och sammanfogas, och ger de nya stora klumparna en medelhastighet av ursprungsklumparna. Resultatet är att den slumpvisa rörelsen i originalmolnet blir mera välordnad, och att molnets klumpiga form ändrar sig och blir en roterande disk.

Dessa tre processer-
Värme - roterande och tillplattning, förklarar den prydliga planeringen i vårt solsystem. Tillplattningen av den protoplanetariska disken förklarar varför planeterna nästan ligger i samma plan. Det förklarar också varför planeterna har samma riktning runt solen, och det spelar säkert en roll varför nästan alla planeterna roterar åt samma håll.

Bevis angående kollapsen i solnebulosan.
Teorien att vårt solsystem formades ur en interstellärt moln verkar kanske troligt, men den blir svår att acceptera utan bevis, som tur är så har vi stärka observationer som bevis för att detta pågår andra ställen i vår egen galax. En kollapsande nebulosa sänder ifrån sig värmestrålning, en sådan strålning har upptäckts från andra ställen där det är uppenbart att andra stjärnsystem har bildats, man har också sätt många strukturer runt andra stjärnor som ser ut som protoplanetariaska diskar. Ett annat sätt att få stöd för denna teori är att använda avancerade datorer som kan simulera denna processen. Det finns dock frågor som ingen dator kan svara på och det är de olika avstånden mellan planeterna, mycket arbete ligger i framtiden för att kunna lösa dessa frågor.