Min första harjakt.

 
Det var i mitten februari. Tre dagar kvar av jakttiden på hare.
Dryga decimetern nysnö hade kommit på den hårda skarsnön, så föret
var mycket idealiskt. Kvicksilvertermometern hade visat -7 när vi lämnade
förstubron vid halvåttatiden. En svag rodnad syntes där solen förväntades gå upp 
så småningom.
Vi var några kompisar i älglaget som talat om att vi borde träffas och jaga hare 
någon gång. Det var Erik och Bosse och så Allan med hamiltonstövaren King.
Själv ägde jag inte någon hagelbössa, men jag fick låna den som Eriks far,
på grund av ålder och sjukdom, inte längre använde.
Allan hade varit ute ett par dagar innan och sade sig veta var det satt en Jösse.
Hela gänget traskade vi iväg, basvägen förbi fäboden och mot sågplatsen.
Jag blev tilldelad ett pass där vägen gjorde en böj. 
-Ställ dig där i kröken, pojke! Det var allt vad instruktioner jag fick.
Allan fortsatte med hunden i kopplet. Jag sökte mig till ett lämpligt ställe lite vid 
sidan av själva vägen, där jag kunde hålla uppsikt åt båda håll.
Mindre än tio minuter därefter kom ett illvrål från King, stövaren, som berättade att 
nu var haren på benen. Genast började jag spana längs vägen, men hundskallet drog iväg i 
fjärran och till slut hördes ingenting.
Efter en evighet hördes drevet igen. Nu kom det närmare! Men fortfarande
långt borta. Nästa gång jag vred på huvudet, fick jag en adrenalinkick.
Mitt på vägen sitter en stor och vit hare och vrider på öronen och lyssnar efter 
hunden! Fastän hunden är så långt borta! Det var en överraskning!
Ovant och orutinerat kastar jag bössan till kinden och försöker att få kornet 
och haren att mötas. 
Pang !!! När ekot avtonar är vägen tom. Ingen död hare som jag hade trott. 
Där står jag och vet inte riktigt vad jag ska ta mig till.
King kommer drivande som ett jehu, men stannar till och nosar lite vid
skottplatsen. Då ser jag även att det virvlar upp lite vit ull från harlöpan. Då måste 
jag ha träffat ändå! King ylar till och driver cirka femtio meter in i skogen.
Där blir det tvärtyst. I nästa moment är hunden tillbaka vid vägen, där haglen
ritat streck i snötäcket.
Allan och Bosse kommer ganska snart till skottplatsen.
Rekonstruktion och spårning så gott det nu går. King har hunnit med att sätta ganska 
många nya avtryck där haren försvann. Haren tycks ha gått upp i rök
Vi beslutar oss för att ta en kopp kaffe och invänta Erik, som inte dykt upp ännu.
Just som jag häller upp kaffet, smäller ett skott helt nära, kanske 30 meter bort.
Inom ett par minuter uppenbarar sig Erik med en död hare i näven.

- Inte alla dagar man skjuter en hare som sitter i träd! säger han. 
- Jag såg både er och haren innan jag sköt. Och haren såg mig, men den ville inte röra sig.  

Med facit i hand kunde vi se att haren efter mitt skott sprungit 50 meter, vänt och tagit 
samma spår tillbaka cirka 20 meter. Därefter har den med ett jätteskutt tagit sig upp på 
stammen till en halvt omkullfallen gran, och gömt sig i grenverket.

Den dagen lärde jag mig mycket om harjakt. 
 
 Bertil Gunnarsson