Ja så har det då hänt...... Efter att ha brevväxlat med vårt fadderbarn i 3 år var de dags att resa och hälsa på henne.

Den 17 december 2000 gav vi oss iväg till Kap Verde och den 20 december kom vi fram till hennes ö Santo Antao. Vi träffade henne utanför skolan på väg hem. Först kände vi inte igen henne men.... sen kom det där leendet som vi var så vana vid att se på våra kort hemma. Javisst var det vår Isaurinda. Glädjen var stor och det blev många kramar och glädjetårar. Vi fick ett hjärtligt välkomnande av BARN-fondens tolk och socialarbetare som nu också var med så vi kunde tala med henne. Vi åkte vidare för att besöka hennes familj. Det var inte direkt vägar som vi är vana vid men..... fram kom vi. Vi gick på stenar och grus och hela tiden gick det bara brant uppför till huset. Väl uppe var det en helt underbar utsikt med skyhöga berg , djupa dalar, himmel och hav. Otroligt vackert! Så träffade vi då de äldre paret som Isaurinda bor tillsammans med. Hennes biologiska mamma bor inte så långt därifrån så hon kom också. Vi hade några härliga timmar hos dem och tillsammans med vår tolk blev det mycket prat och hjärtliga skratt. Presenter hade vi med oss som blev mycket uppskattade. Huset de bodde i var byggt av stenar och väldigt charmigt på sitt vis. Tacksamheten över att vi hjälper dem är så påtaglig och det känns så underbart bra för oss att hjälpa dem. Vi blev också bjudna på middag. Ja först tackade vi nej. Vi ville ju inte ta någon mat ifrån dem, men så fick vi klart för oss att det skulle vara en förolämpning att tacka nej och då kändes det genast bättre förståss att äta tillsammans med dem. En gryta kom fram med olika sorters bönor och stekta kycklinglår och det smakade väldigt gott

När det var dags att åka blev det förståss många kramar och tårar igen, ja det var inte lätt........ Vi fick med oss en present av Joana som vi öppnade när vi kom tillbaka till hotellet.........en holländsk torrmjölksburk och i den fanns 8 stycken små ägg värpta av deras egna hönor omgivna av torkade bönor så att de inte skulle gå sönder. Det är den käraste gåva vi någonsin fått.

Naturligtvis är detta besöket ett minne för livet för oss och vi har många fina fotografier att se på. Vi känner fortfarande Isaurindas varma mjuka goa kramar och hör hennes pärlande skratt när vi busade lite med henne.

På väg från skolan med tolken från  Barnfonden och Kethe.	Mammans hus som vi just lämnat på väg  mot Isaurindas hem
I vardagsrummet där vi lyssnar på tolken och överlämnar presenter.	Joana på väg från matförrådet
Utsikten från huset	Isaurindas mamma vid disken
På promenad	Rast
Om du vill till vår startsida (Hantverk från Kethe och Erik) TRYCK HÄR