Folkrätt och mänskliga rättigheter.
 
Att skriva om folkrätt och mänskliga rättigheter i Colombia är alltid svårt 
och smärtsamt för vissa. Funktionärer i regeringen och ute på fältet slänger 
ur sig våldsam kritik med fullständig oförskämdhet mot upprorsmännen och 
anklagar dem för allt barbari som försiggår i vårt land, Det är med rätta 
våra fäders visdom slår fast att (”den som sa det  han va  det, ”på sig 
själv känner man andra” .)
 
De väcker åtal och utnyttjar media till max för att lögnaktigt påtvinga 
gerillan sina egna truppers och paramilitära gruppers kriminella beteende.  
Med de här metoderna vill de bedra och förvirra den oförberedda medborgaren som dagligen lever under ett konstant bombardemang av den massiva  mediaapparaten samt av den internationella och nationella  allmänna opinionen.
 
Även om den colombianska staten i dagsläget har skrivit under de två 
protokollen och de fyra Genèvekonventioner som fastslår normerna för 
folkrätten, deklarationen av de mänskliga rättigheterna och FN:s alla övriga 
åtaganden, trampas krigsetiken och folks rättigheter ner av militären enligt 
den upprorsbekämpande strategin om det lågintensiva kriget som är direkt 
hämtad från Pentagon under doktrinen om Nationell Säkerhet.
 
Stödet till de paramilitära grupperna, vilka öppet närs av pengar från 
narkotika handlarna, som inte ägnar sig åt att slåss mot gerillan utan 
istället åt att massakrera den obeväpnade befolkningen, fyller funktionen 
att nyttja terrorn som en social kontrollmekanism i den nyliberala 
ekonomiska modellen, privatisera jorden och tysta medborgarnas protester.  

På grund av detta står det klart att brotten mot mänskliga rättigheter och 
grymheten i kriget mot folket inte kan förmänskligas. Comandante Manuel hade mer än rätt när han nyligen sa ”Vi kan inte förmänskliga kriget, vi måste göra slut på det”.
 
Till skillnad från den statliga politiken har Farc regler och stadgar vilka 
definierar uppförandenormer som baseras på de genomträngande teserna om revolutionens mänsklighet. De colombianska gerillamännens uppträdande byggs dagligen upp baserat på respekt för livet och folkets värdighet, som en fundamental del av  den revolutionära kampen och anledningen till dess existens. Därför har Farc- gerillans tillväxt varit oundviklig trots den officiella terror som numera är statens politik. Olyckliga fall har förekommit under kriget, men dessa undersöks inom organisationen och behandlas enligt de normer som finns de är dock undantagsfall och är inte del av organisationens politik.
 
För Farc är folkrätt och humanisering av kriget ett viktigt tema, och vi 
upprepar att våra ”comandantes” öppet  har förklarat att kriget, som uttryck för död och förstörelse, och humanismen som ett uttryck för livet och social 
rättvisa, utesluter och motsäger varandra.  Av denna  anledning har våra 
ansträngningar styrda av vårt ursprungsmål,   varit att få slut på kriget 
och  att kämpa för sociala förändringar som tillåter oss bygga ett nytt 
Colombia  i fred med social rättvisa.  För de olika regeringarna har förslag 
presenterats till lösningar på de problem och sociala faktorer som har lett 
till en konfrontation, med målet att få slut på kriget.
 
Vi är övertygade om att folkrättens teser inte kommer ge oss den fred vi 
colombianer behöver, ännu mindre efter att de skrivs på med pompa och ståt och inte efterlevs eller respekteras , eftersom statens säkerhetsstyrkors 
medlemmar fortfarande har samma nivå av straffrihet vad gäller brott mot 
mänskliga rättigheter, tortyr, påtvingade försvinnanden, selektiva mord och 
urskiljningslösa bombardemang som leder till att miljoner människor dagligen måste bryta upp från sina hem.
 
Fram till idag är den militära makten oåtkomlig och trots tusentals försvunna och väldiga protester från släktingar  och mänskliga rättighetsorganisationer,  så fortsätter de här brotten att tillhöra (den påtvingade lydnadens) i den colombianska armen.
 
Brist på respekt för mänskligt värde, tortyr, påtvingade försvinnanden, mord på gerillamän som tillfångatagits och satts ur strid, kidnappning av 
gerillamännens släktingar, brott mot Röda Korset- fordonens neutralitet, 
byggandet av militärkarteller inpå sjukhus och skolor, massakrer och 
användande av motorsågar som ett vapen i kriget, allt detta  är nära 
förbundet med den beska eftersmak av förlusterna som gerillan åsamkat den korrumperade bolivianska armén, vilken fastslår en förbrytar- mentalitet hos 
sina generaler om att ”i krig är allt tillåtet” .
 
Förslaget om att skapa en lag om utväxling av krigsfångar är rakt igenom 
mänskligt. Det baseras särskilt på artikel 44 ,tilläggsprotokoll II, från 
Genève 1977. Farc har tillfångatagit fler än 500 krigsfångar i strid och ca 
400 gerilla kämpar sitter i colombianska fängelser under omänskliga 
förhållanden utan någon som helst garanti för sina liv, attentat mot deras 
liv är överhängande och de ohälsosamma förhållandena de befinner sig i står i direkt motsats till den värdiga och mäskliga  behandling tillfångatagna 
soldater får .
 
Den colombianska regeringen fortsätter trots allt att vara okänslig för den 
här situationen, de tre myndigheterna: den lagstiftande, verkställande och 
juridiska makten, svarar inte på ropen från soldatmödrarna som kräver en 
omedelbar lösning på den situation deras söner befinner sig i, eller på 
denna verklighet skapad av kriget, På nytt hindrar den schizofrena rädslan 
för den (”krigsförande staten ” , ”krigssituationen”) , dem från att tänka 
och komma ikapp med verkligheten och därmed förlängs fångenskapen för alla fångar. Idag finns det viktiga uttalanden från expertadvokater och 
intellektuella från olika länder och ( la historia patria ilustra ) , som 
när spanjoren Pablo Morillo och befriaren Simón Bolivar förverkligade 
utväxling av krigsfångar under kriget för självständighet i de humanitära 
normernas namn.