ALEXANDRA

Tja, han tittade på James som stannat en meter från bordet, och log i en sorts samförstånd. Han fick snabb av korken på flaskan och fyllde på Alex glas.
– Huur?? har du det... min svenska Casanova, är du en hoorkarl? andades hon retsamt i hans öra.
– Har du tid att berätta nu?
Claudio tog sitt glas.
– Skål för hemlighetsfulla väsen – sprungna ur en ännu icke spådd framtid, sa han och menade henne. De klingade högtidligt med glasen.

– Dej, är det min själ inte heller så lätt att komma underfund med, sa hon och drack ur sin champagne. Ett par vandrande ögon, som manar på en svältfödd kropp. Vad är det som driver dig vidare och vidare? Vad är det du söker här som du inte kan finna i Sweden?
Hon satte sig närmare och tittade honom in i ögonen.
– Let your blue eyes talk to me!
Hon kysste honom skämtsamt på näsan.
– Du, Claudio det är bra så här, vi får inte bli allvarliga.
Han fyllde på hennes glas, tog själv en stadig klunk av sin dubbla whisky.
– Who is serious? Med dig kan väl livet endast lekas.
– Tänker du inte berätta om flickan i Valparaiso, frågade hon storögt.

Claudio tände en ny cigarrett. Hon heter Paulina, är runt arton år, bor och jobbar på en bordell i Valparaisos hamnkvarter. Han gav henne en mustig skildring av deras samvaro, hur han bott i hennes privata bostad, hennes liv på barerna och en sorts perspektiv på hur Paulina själv såg på sitt liv. Hur hororna levde. Kärleken till sjömännen. Deras drömmar i livet. På nåt underligt vis blev hans historia ganska känslosam. Det märkte han på hennes reaktion. Med blanka ögon, lyssnade Alex alldeles tyst och utan att avbryta en enda gång.

– Claudio, viskade hon med en stark känsla i rösten. Horor måste vara enastående människor. Att de orkar.
– Nu dricker vi ur glasen, han höjde sin whisky och klingade glaset mot hennes.
Flaskan var tom.
– Jag blev alldeles torr i munnen, sa hon när hon märkte att han tittade. Ja som du gick på och berättade måste man ju ha nåt att dricka, förklarade hon.
– Självklart!
Han såg sig om i baren som var ganska välbesatt nu.
– Alex, sa han, vi lämnar det som var i Valparaiso i Valparaiso, jag åker säker dit igen innan jag lämnar Chile. Då kan jag hälsa från dig, log han retsamt mot henne.
Hon förstod att han noterat hennes starka reaktion.
– Bra! svarade hon. Nu har jag blivit hungrig, är du?
– Okey, vart går vi?
– Hem till mej förståss, jag bjuder, hon gjorde skämtsamt en blyg gest, med handen mot munnen samtidigt som hon fladdrar med ögonfransarna över sina tindrande ögonen.
– That is, if you want to, of course? Alex skära tungan slickade de röda läpparna.
Claudio blev en aning förvånad.
– Jag trodde du bodde här, svarade han.
– Det gör jag också. Men jag har för vana att kalla alla ställen jag bor på för hem.
– Kom, hon tog hans hand och drog honom med bort till hissen.

Tveksam följde han med ut i det starka lobbyljuset. Övertygad om att hennes klänning skulle bli helt genomlyst och hon naken. Han sa ändå ingenting, vågade hon så vågade han. Väl ute i lobbyn hade ljuset precis motsatt effekt. Klänningen djupnade i sin röda färg, blev helt ogenomskinlig. Alex sneglade lite skälmskt på honom när de gick mot hissen säkert förstod hon vad han befarat. De åkte högst upp till en extravagant typisk amerikansk suite.

– Bor du här själv? är du gift eller har du familjen med? slank det ur honom. Hittills hade han inte frågat henne nånting om hennes privatliv, eller vad hon gjorde i Chile. Ville hon berätta så skulle han lyssna ville hon inte så var det okey.
– Vi tar det en annan gång, svarade hon.
– Okey, låt oss äta!
– Vad vill du ha? frågade hon, fisk, kött, soppa, öl, vin? Hon gick in i vardagsrummet och hämtade en flaska kanadensisk whisky ur barskåpet.
– Här! ta en drink medan du funderar. Hon tog fram en smal handrullad cigarrett ur ett vacker träskrin.
– Vill du ha? frågade hon och viftade med rökverket
– Inte just nu, svarade Claudio som inte ville avslöja att han varesig hade sett eller smakat marijuana förut.
Hon drog vällustigt och ljudligt några bloss.
– Vad äter vi?
– Vi låter kocken överraska oss, svarade han. Vi ringer ner och ber kocken göra i ordning nåt gott, typiskt chilenskt.
– Toppen, jag gillar överraskningar, sa Alex från soffan.
Claudio ringde ner till köket och talade med en förtjust köksmästare.
– Si, muy bien señor, men det kommer att ta lite tid, svarade han.
– Det är okey, vi väntar.
– Det kommer att ta en stund innan dom blir färdiga, ropade han inåt rummet. Jag sa att vi kunde vänta.
– Utmärkt! Då har vi lite tid på oss, för oss själva. Tycker du om att bada? frågade hon.
– Joo, nog gör jag det alltid, svarade Claudio som en annan norrlänning.

Vad hade hon nu fått i sinnet.

– Kom, hon drog iväg honom mot badrummet. Jag brukar alltid bada före middan, sa hon med ett mystiskt uttryck i ögonen. Såå... det passar alldeles utmärkt eller hur?
Claudio förstod mycket väl vad hon menade. Men spelade oförstående.
– Bada du! jag tar en whisky under tiden.
– Ta med dig whiskyn, vi badar tillsammans, förstår du väl. Hon hade redan vridit på badvattnet. Heta vattenångor steg upp mot taket.
– Lukta här! hon höll fram en flaska med badskum. Gott! eller hur. Hon tömde hela innehållet i karet. Den starkt doftande parfymen fyllde det stora badrummet. När de fuktiga värmeångorna nådde henne, sträckte hon behagfullt upp armarna bakom ryggen och lät klänningen falla. Med en beslöjad blick i sina gnistrande, svarta ögon, klev hon ur klänningen, tog ett steg fram emot Claudio och frågade enkelt:
– Tycker du om mig?