Bland hikers och bananer på La Gomera

Det är i början av mars. Hustrun och jag har slagit till med en vecka på en för oss okänd ö, La Gomera, en vänlig och solig plats, en timmes båtfärd från Teneriffa. Vi har nyss stigit av båten och är på väg från öns huvudstad San Sebastian till vårt hotell Jardin Tecina vid Playa Santiago.

Färden i de branta bergen är ett fascinerande äventyr. De slingrande bergvägarna slutar exakt där stupen börjar. I bästa fall finns det ett räcke som markerar var vägen slutar.

’Vaa´då vissla? vad menar han, viskar hustrun i mitt öra.

Innan jag hinner svara vänder sig chauffören, Carlos Moya om och frågar om vi har lust att ta en fikapaus. Vi är de enda passagerarna i den lilla minibussen.

— Visst, svarar jag. Vi har varit på väg i nästan en timme och en paus känns välkommen. Mitt i nästa kurva ligger en bar för den lokala befolkningen, ett gammalt gråputsat tegelhus på kanten till bråddjupet. Vi följer efter Carlos som placerar oss mitt ibland några vägarbetare vid bardisken. Vi dricker cafe solo. Hustrun får ett glas av den lokala likören, gjord på palmsav.

När jag så frågar:

— Visslas det här på ön? blir det samtalsämnet som engagerar alla i baren. Det visar sig att vissla är ett gammalt traditionellt sätt att kommunicera här på ön. De djupa dalarna mellan bergen har tvingat fram detta. Trots den nya tidens telefoner och juppi´nallar visslar man fortfarande till varandra. Olika tonarter höga och låga avgör budskapets innehåll.

Vi har haft ett enormt flyt under hela resan från Sverige. Från Arlanda flyger vi med Premiär en DC 10:a, klockan halv sju på morgonen, vi landar på Teneriffa klockan 11 00 lokal tid, fem timmar före båtens avgång från hamnen i Los Cristianos. Vad gör man i fem timmar med tungt bagage? Vi pratar lite om detta med bussföraren som menar att ’vi får se! Det går en tidigare båt klockan 12 30. Trafiken är måttlig och chauffören kör snabbt. Vi hinner precis fram till den stora färgan innan landgången dras in.

Vid hotellet ordnar portiern i receptionen ett nytt och bättre rum åt oss. Vi får utsikt över havet och bergen från balkongen. Klockan tre på eftermiddagen ligger vi och lögar oss vid poolkanten. Det är 30 grader varmt.

Högt upp och ytterst på en brant klippa som graciöst sträcker ut i det blånande havet ligger hotellet. Imponerande med, 434 rum, fem pooler, två jacuzzis, fem tennisbanor, affärer m.m. Kort sagt La Jardin Tecina är ett samhälle i miniatyr. Man behöver inte lämna hotellet — men det gör man! Hela hotellet är befolk at med hikers och aktiva människor som vill göra saker. Hotellet är en sjudande motionsanläggning på dagarna och en underhållande nattklubb som stänger tidigt på kvällarna. Efter stängningsdags vid 23,00-tiden öppnar diskoteket.

De första dagarna i solen bjöd på ständiga överraskningar. Hotellgästerna, unga som gamla, i ryggsäckar och grova promenadkängor ger sig av på långa utflykter upp i bergen. Tidigt på morgnarna försvinner de ut på guidade botaniska promenader eller på egen hand. Det ska nämnas att här på ön finns det inga svenska guider, man får klara sig själv. Det är nästan så att man kunde skönja något av den gamla hippiekulturen i den ivrigt promenerande skarans utstyrsel. Blommor i håret, ungar på magen och uttrycksfulla hattar över böljande hårsvall.

De som valde att stanna vid poolen deltog gärna i den gemensamma morgongympan klocka tio. Annars kunde man ta hissen genom berget fem våningar ned till stranden vid Playa Santiago, ortsbefolkningens lilla samhälle med ett mindre utbud av affärer, trevliga små restauranger, en hamn och några fiskebåtar. Här finns det möjligheter till båtutflykter och dyklektioner.

Hela hotellparken med sina 70 000 kvm är som en stor botanisk trädgård med importerade växtarter från hela världens fauna. Utanför hotellet på den östra bergssluttningen odlas det norska bananer. Stora inplastade bananstockar hänger ut från de låga stammarna.

På jakt efter lämpliga badställen tog vi oss runt i de närmaste omgivningarna till fots. Dag två gick vi förbi de närmaste bananodlingarna och cirka två kilometer bort till tre stycken playor. Närmast låg Playa Tapahuga, El Medio, som var nakenbadarnas favoritställe, och längst bort Playa Chinguarime. Nackdelen med dessa badvikar var att stranden täcktes av små och ibland stora stenar och att sanden närmast vattnet var svart vulkansand.

La Gomera är mest känd för sina vackra palmer, som växer överallt utmed bergssluttningarna, sin grönskande 40 kvadratkilometer stora nationalpark / regnskog och norrmannen Fred Olsen.

I en liten Opel Corsa gör vi en dagsutflykt upp i bergen. En hyrbil kostar 4 700 pesetas ( 240 kronor) per dag. De 14 milen runt ön kostade 500 pesetas ( 26 kronor) i bensin.

I början åker vi på den nykonstruerade asfalterade vägen på toppen av ön. Grönskan på bergssluttningarna och i de djupa dalarna är ovanligt ymnig för en vulkanö. Med jämna mellanrum passerar vi lokala barer och några vackra vitkalkade turistrestauranger. Vi är på väg till La Laguna Grande (den stora sjön), högt upp på en platå i bergen — mitt i nationalparken Garjonay. Vi åker av vid en stor vägskylt, in på en mindre grusväg och fram till stor äng. Vi parkerar bredvid några taxibilar.

— Var är sjön? frågar jag en av taxichaufförerna.

— Här, svarar han och pekar på en stor grön gräsplan. Det vill säga när det regnar alltså, skrattar han glatt när han ser våra snopna miner.

Turistbussarna gungar i jämn ström in på den smala grusvägen till La Laguna Grande, tyskar och engelsmän som ska fotografera regnskogen runt sjön.

Vi åker vidare.

Under dagen gör vi flera uppehåll bland annat i VALLEHERMOSA, den kanske vackraste och mest kända av alla platserna på Gomera. Dels för det lilla samhället som står på pålar en bra bit ut i havet. Tätt, tätt står husen. Små kullerstengator snirklar fram mellan husväggar och små torg. I den gnistrande solen lyser de vita husfasaderna som speglar ned i det ljusblå havet. I dalen Vallehermosa står de vackra palmerna, höga och stolta, i hundratal. De terrasserade odlingar är uppbyggda med sten, tusentals små stenar som lagts på varandra till hållbara murar för den fruktbara jorden.

Utefter branterna finns det gott om utsiktsplatser och matställen. Milsvidd terräng av stup och vassa bergstoppar. Ett stenkast bort ser man Teneriffa. Våra pauser på originella små barer är både vilopauser och kontaktytor med lokalbefolkningen. Gomeanerna är alla mycket vänliga och positiva mot oss.

Livet på ön levs i sakta mak och under knappa förhållanden. Jordbruk, fåravel och turism är de huvudsakliga inkomstkällorna. Turismen är den viktigaste, närmare 90 % av alla inkomster är på ett eller annat sätt förknippat med turism. Öborna är av förståeliga skäl positiva till turismen och mycket stolta över sin lilla ö.

Som avslutning på vår berg-och dalbanatur i bergen bromsar vi oss in i huvudstaden San Sebastian. Vi måste titta oss runt. Den här gången har vi mer tid på oss. Vi åker mot hamnen. Här stannar vi på stadens bredaste gata, El Paseo Fred Olsen. Fantastiskt en skandinav som fortfarande verksam på ön har fått en egen gata! Norrmannen, Fred Olsen, en oljemagnat och fartygsredare från Oslo, kom till ön för cirka femtio år sedan. Han började med att odla bananer och idag äger han stora delar av ön, inklusive hotel Jardin Tecina och restaurangen Las Rosas i bergen samt några uthyrningshus i Valle Benchijigua. I hamnen ligger norrmannens stora färjor. Det är med dem man åker runt till de olika öarna i Las Islas Canarias.

Vi tar en promenad in i staden. Våra intryck är blandade, staden har ett torg som egentligen är två torg intill varandra. Vi går förbi några fina, nybyggda turisthotell in i gamla stan. Här på de äldre och mysigare gatorna och gränderna är livet kvar vid det gamla. Butiksinnehavarna står i dörröppningen och hälsar, några grönsaksstånd, doftande brödbutiker och kläder på stora ställningar ger oss en aning om vardagslivet. En timmes promenad och en kafferast är vad vi hinner med innan det är dags att återvända, snart det blir mörkt i bergen.

Tillbaka på hotellet berättar portiern att Fred Olsen ska bygga ett nytt golfhotell där bananplantagen ligger. Bananodlingen ger för små bananer tycker Fred Olsen, det är dags att locka hit golfarna. År 2 000 ska hotellet och 18-hålsbanan vara klara.

Klockan åtta silar solens första strålar in i rummet genom den glipa vi lämnat i mörkgardinen. Vid nio är vi uppe, duschade och klara för frukost. Med badhanddukarna under armen går vi förbi de tre poolerna, lägger ut handdukarna på nya platser, (vi brukar byta både pool och platser), går in till den stora buffén. Att äta sig igenom denna aktningsvärda blandning av tropiska frukter, lagad mat, bröd, drycker och bakverk skulle för en normalkonsument ta minst två veckor. En sak som vi missade trots att vi bestämt oss för att pröva var Champagnefrukosten. Varje morgon står det ett antal buteljer och väntar i en stor kyldisk. Vi tar vårt kaffe, några frukter, ett ägg och några tostadas och går ut på terrassen.

Vid poolen känner man snart varandra. Några svenskar, mycket tyskar och resten engelsmän. Man läser. Går till baren. Badar. Klockan ett äter man lunch vid baren. Det blir mest sallader och tortillas. Solen steker det går åt mycket solkräm med hög skyddsfaktor. Efter två dagar är våra vita kroppar snyggt röda med en svidande rygg. Vid 18-tiden är det tennis för mig. Jag spelar mot en ung nordamerikan som enligt egen utsago spelat ATP-turneringar. (Jag vinner!). Middagen serveras i omgångar från klockan sju till senast halv tio. Vi har prövat hotellets tre restauranger och går oftast till Club Laurel vid Playa Santiago. Man åker hissen genom berget och går hundra meter. Dagens fisk är ett säkert och gott alternativ. Vinet vi dricker heter Monopol, ett vitt Rioja, specialimporterat för den här restaurangen. Vid halvelva går vi till hotellets nattklubb, ikväll är det en sambagrupp från Rio som dansar. Klockan 24 00 är de flesta tillbaka på sina rum.

La Gomera, en av Kanarieöarnas sju öar ligger 27 kilometer väster om Teneriffa. Ön, en vulkanö, som i det närmaste är helt rund omfattar 372 kvadratkilometer, 2, 6 mil på längden och 17 km på bredden. Bergen stiger upp till sin högsta punkt på 1 487 meter ovanför havet. Klimatet är subtropiskt med en medeltemperatur kring 20 grader. Högsäsonger är jul- och påskhelgerna.

Invånare: ca 20 000.

• dubbelrum med balkong kostar ca 4, 400 inkl. frukost.

• 434 dubbelrum med aircondition, telefon, minibar, kassaskåp, terrass eller balkong

• 5 pooler. 1 med uppvärmt havsvatten, 4 med färskvatten, varav 2 är uppvärmda.

• 5 tennisbanor och 1 squashbana

• 4 restauranger, dietfrukost finns.

• 5 barer

• gym,bastu, massage

• disco

• dans- och nattklubb med underhållning varje kväll

• affärscenter

• sjukstuga och miniclub för de minsta

• spelrum, kortrum, biljardrum, TV-videorum, bibliotek

• amfiteater med shower

• guidade rundturer, land och till sjöss (man tittar på valar och delfiner).

• guidade botaniska promenader

• minigolf och dyklektioner

• tvätt- och strykservice