Dag två, vid ett litet gyttjigt, färjeläge fick Claudio och Luke betala tre dollar var för en plats i den enda kanoten som kunde forsla dem de två återstående milen nerför floden. Normalt var det flera dagars väntetid. Men på grund av att de kunde betala i dollar fick de en plats i båten redan första dagen. Båten, en urholkad jättestam, med utombordsmotor lastades full med packning och passagerare. Relingen tyngdes ned i nivå med vattenlinjen. Men det bekymrade inte deras indianförare som satte högsta fart från början. Med vrålande motor for de iväg ut från den moddiga djungelstranden. Smutsigt flodvatten skvalpade in och blötte ner allting. Endast de minsta kunde sitta ner i den ranka farkosten. Alla andra satt ovanpå packningen. Efter en timme hade Claudio kramp i benen. Indianerna bara flinade när han bad dem att stanna för en kort rast. Kanoten fortsatte i samma höga fart. Ingen sa nåt men alla passagerare var rädda att båten skulle kantra. Det var ingen angenäm tanke att välta i en hårt strömmande flod full av hungriga pirañas och kajmaner. Det märkliga var att passagerarna tycktes också vara rädda för indianerna som styrde båten. Hukande, plirade de under den svarta luggen. Man tittade inte varandra i ögonen. Det såg både lömskt och räddhågat ut. För vad då tänkte Claudio. Dessa indios är väl inget att vara rädd för. De hade sina machetes, men det hade alla andra också och det var åtta passagerare ombord. Kanske var det djungeln, atmosfären och de primitiva livsbetingelserna som gjorde människorna rädda och försiktiga. Döden tillhörde vardagen. Många dog en våldsam död, skjutna eller knivhuggna. I bästa fall blev man nergrävd och fick ett kors, ibland försvann man bara. Det var väl detta faktum som höll folk tillbaka. Ju mindre folk visste om våra planer desto bättre var chanserna att komma helskinande tillbaka, trodde Claudio. Guld även i små mängder innebar att vara i farozonen hela tiden. Dessutom var deras packning åtråvärd. Skulle de mot alla odds hitta guld kunde de knappast räkna med att komma ut ur djungeln levande. Expeditionen var i detta avseende helt meningslös. Luke menade att om de hittade nåt skulle de gräva ner det för att hämta senare.
Av vem då, tänkte Claudio. Färden nedför den breda floden gick snabbt, redan efter tre timmar var de framme vid sin destination. En liten handelsstation några hundra meter från den leriga stranden. De lossade sin packning och hoppade av. Båten skulle vidare. Enligt Lukes beräkningar skulle de gå cirka en mil innan de kom fram till bifloden där de skulle vaska efter stora guldklimpar. Ett par meter från den djupgröna flodens vatten travade de envist på allt längre och längre in i djungeln. Här och där kunde de se sjabbiga små lönnkrogar som delvis låg dolda i den täta grönskan. Med korrigerad plåt på taken, öppna fönsterlösa gluggar stod de på halvmeterhöga stockar i den slippriga leran. Golv och väggar var halvruttna. Vid ett häftigt oväder skulle det säkert bara bli en brädhög kvar av dessa ruckel. Men av någon anledning stod de kvar. Att besöka dessa krogar var livsfarligt. Just därför, eller snarare för att nyfikenhet alltid krävde sin tribut, stannade Luke och Claudio till vid några krogar för att prata, ta en dyr öl eller en billig snaps av den hembryggda sorten. Krogarna var inte överbefolkade precis. Ett par, tre stycken som hängde vid bardisken. Hårda, hala typer som spanade in dem när de klev över det knarrande trägolvet. Försiktigt utan att reta upp någon studerade Claudio djungelmännens snårigt, elaka ansikten. I deras ögon kunde han se, åtminstone inbillade han sig att deras grumliga blickar enbart uttryckte ondska och illvillighet. Han ryste, kalla kårar löpte utefter hans svettblöta ryggrad. Fy, fan, vad de såg ut dessa djungelapor. Lockade av gratisdricka och nyfikna på vilka dessa gringos var kom männen raskt fram till bordet. Kröp tätt intill och med munnen en decimeter från deras näsor ville de veta vad gringoskitarna höll på med och bli bjudna på brännvin. Svarta tänder och ljummen spritdoftande andedräkt plus de smutsiga kropparnas dunster slog nästan knock på dem. Nickande mot ryggsäckarna sa de ironiskt:
– Guldet lockar va? det är bara att hämta flåsade de fram under hesa skratt.
Utan att fråga ropade de på bartendern och beställde in starkvaror:
– Los gringods pagan. Alltså skulle de betala.
För att skrämmas visade de sina ärr och skråmor från knivslagsmål och skottskador.
– Vi dör inte så lätt, som du förstår, flinade en typ med gulsvarta betar och en härlig andedräkt, mot Claudio.
– Vi släpper aldrig taget, inte taget förrän döden kommer, flåsade han fram ur sitt glesa skägg.
Men de stod på sig. I sin enfald var Claudio och Lukas inte direkt imponerad av vad de såg, men de ville inte utmana ödet i onödan. Förmodligen gissade de att dessa män helst agerade i lönndom.
I stället för att ljuga om sina motiv svarade Claudio:
– Just det, vi ska in i djungeln och vaska fram så mycket guld vi kan bära.
Detta besked utlösta alltid vilda skratt från djungelråttorna. Oskadda och utan att bli förföljda, drog de vidare och hittade utan större problem floden som de märkt ut på kartan. Promenaden i flodens grunda vatten var angenäm och spännande. Solen sken, det var varmt och trivsamt med den täta, ångande vegetationen runt omkring. Stora flockar av färggranna fåglar lyfte från träden, aporna tjattrade och grodorna kväkte. Optimistiska som bara lycksökare kan vara traskade de fram i sina gympadojor. Hela flodens botten var täckt av fina gråa stenar som efterhand skar in fötter och vrister, men vadå lite obehag får man väl tåla. Fyra timmar senare stannade Luke vid ett mindre vattenfall. Under århundradenas lopp skulle, enligt Lukes noggranna beräkningar guldet ha lagrats på botten under själva fallet. Här byggde de en hydda eller rättare sagt ett golv och ett tak utan väggar några meter upp på land. Luke, som Claudio litade på med knappast möjliga marginal, visade sig vara beväpnad till tänderna. Medan Claudio packade upp spadar och hackor, packade han upp helt andra saker.
– Vakt? Claudio såg frågande på honom. Tror du att vi är förföljda?
– Här har du, den är laddad förklarade han och räckte fram en stor sexskjutare. Rena rama John Wayne-puffran.
– Kan du handskas med en sån här, undrade han, man kan aldrig veta? Vi är säker iakttagna på nåt sätt.
– Visst, inga problem. Claudio lyckades att inte visa den minsta förvåning.
– Stick ner den i bältet så att den syns. Det är lika bra att vi talar om att vi är beväpnade så att vi inte får halsen avskuren under natten. Nu provar vi kanonerna mot stenarna i floden.
– Vänta ett tag, ropade Claudio och sprang ner i floden. Snabbt monterade han upp ett par träpålar i vattnet. Därefter avlossade de ett tiotal skott mot pålarna. Det var imponerande att se hur de kraftiga pålarna splittrades i tusentals flisor där kulorna sprängde in.
– Du kan ju skjuta, sa Luke och betraktade tankfullt sitt vapen. Vi byter, sa han.
– Okey, vi byter, sa Claudio och smällde in fyra nya träffar i pålen.
Mörkret kändes fuktigt och klibbigt. Claudio låg tyst i den lilla kojan och lyssnade på djungeln.
Nattskiftet hade börjat.
Ljuden var bedövande i styrka och variation. Det prasslade i varje buske, skarpa skrik skar genom den tidiga natten. Grodorna kväkte högt i jämn takt. Fosforflugorna for som lysande streck genom det kolsvarta mörkret hela djungeln tycktes röra på sig. Situationen var inte helt ofarlig. Ingen visste egentligen om att det fanns två gringos här, alltså skulle vi knappast bli saknade om vi försvann, tänkte Claudio.
I gryningen steg de upp och började gräva. Nedanför fallet byggde de en fyrkantig damm av trästammar. Vattnet forsade i strida strömmar vid sidan av uppdämning. Det var relativt enkelt att gräva djupt ner i bottenslammet. Luke och Claudio turades om att gräva upp och vaska slammet. De byggde nya dammar och vaskade igen utan resultat. Inget guld, inte det minsta glimmande guldstoft. Inte ens en silvergnutta. Mycket arbete och energi gick åt innan optimismen började tryta. I tre dagar höll de ut innan de insåg att deras ansträngningar var mer fåfänga än realistiska. Dag fyra packade de tappra guldletarna ihop. Myggbitna och trötta flyttade de under moloken tystnad ner sin utrustning från kojan.
– Satans djungler, det finns säker massor av guld här i flodbädden men man måste ha ett mudderverk för att komma åt godsakerna, muttrade Luke där han plaskade fram i floden.
Dolskt, forskande blickar mötte dem när de kom tillbaka till bebodda trakter. Ryggsäckarna blev nogsamt inspekterade, såg de tunga ut eller... Luke förklarade att lyckan hade svikit oss men att det finns guld att hämta för dem som var mer uthålliga.
– Si, si, hela djungeln är full av guld, nickade djungelråttorna spefullt tillbaka.
