George var en helt vanlig ful engelsman, eller en nästan en helt vanlig ful engelsman. George hade nämligen ett arbete som kanske inte var så vanligt bland fula engelsmän, han var nämligen en alltiallo man. Då menar jag förstås inte vilken alltiallo som helst utan Guds alltiallo man. Att vara just Guds alltiallo var sannerligen inget lätt jobb, och bortsätt från det oerhört irriterande surrandet från gudstronen* så var gud en riktig plåga att arbeta med. Man får ju inte heller glömma arbetsvillkoren i den allt för tätbebyggda himlen. George var praktiskt taget utless på att vara Guds alltiallo man och hade det inte varigt för titeln, J.E.S.U.S (Jäkeln Eller Snubben Utan Stabbe), så hade han säkert slutat för länge sedan. George brukade dock inte nämna betydelsen av förkortningen så ofta då han hade märkt att själva förkortningen av honom gav ett bättre inflytande.

Det var dock fler saker som skilde George från andra fula engelsmän han var nämligen odödlig, eller snarare redan död om man skulle vilja se saken på det sättet. Faktum är att George överhuvudtaget inte är någon engelsman eftersom han dog långt innan England överhuvudtaget existerade. Detta är dock något som han ogärna talar om, så det vore nog bäst om vi så snabbt och smidigt som möjligt kunde byta ämne. Idag hade George en av de där dagarna som man ogärna vill komma ihåg. Allt hade gått fel från början till slut, inte för att dagen var slut men i alla fall så hade han inte haft det lätt hittills.

George satt i sitt arbetsrum när sekreteraren ringde för sjuttioelfte gången och gjorde honom uppmärksam på att Gud fortfarande hade ett möte om tio minuter som han borde gå på.

- Tack, jag vet att jag har ett möte om nu exakt nio minuter och sjuttiofem sekunder, men jag behöver för guds skull inte höra nedräkningen, sade George. Eller vid närmare eftertanke skrek George.

- Jag han inte riktigt uppfatta det där sista, skulle herrn vara så snäll och återupprepa...

- Ni är avskedad !, Skrek George och kastade den lilla röda knapp telefonen i golvet. Senare så fick han dock plocka upp den igen och springa in till sekreteraren för att be om ursäkt för hans utbrott samt be henne att stanna kvar. Det var nämligen väldigt svårt att hitta en ambitiös sekreterare i himlen, eftersom de flesta tyckte att de arbetat tillräckligt när de var levande.

Som ni märker utav denna lilla text så är George en ganska lugn person om man inte retar upp honom, vilket är väldigt lätt just de dagar som han inte vill komma ihåg. Om man sedan märker att George har dåligt minne så har också det sin förklaring, eftersom hans år i genomsnitt endast består av sådana dagar. George har som sagt var ett otroligt jobbig jobb och man skulle nästan kunna tro att han var färdig att kollapsa när som helst om man inte kände honom. Vilket jag givetvis gör. * gudstronen = en tron som Gud praktiskt taget sitter på. George bestämde sig också efter exakt sju minuter och trettiofem sekunder att börja ta sig till mötet som skulle befinna sig i rummet väggen intill. Det var ett väldigt trevligt möte och många avundades George att han faktiskt hade tillträde dit. Det enda negativa med mötet var hur man skulle ta sig in till det, rummet nästintill George's kontor låg nämligen och svävade ett fåtal meter från korridoren. Den tanke som slog George vid denna upptäckt var hur rummet som vägg i vägg satt ihop med hans rum kunde sväva fritt ett fåtal meter från korridoren, men han slog bort den tanken när han upptäckte att även hans rum gjorde detsamma.

Under fallet så tänkte George att detta verkligen var en av de uslaste dagarna han någonsin haft. Detta var dock en lögn, men det viste han ju inte eftersom han hade förträngt den dagen som faktiskt var den uslaste. George tyckte att fallet hittills hade tagit oerhört lång tid, men vad kunde man vänta sig eftersom hans kontor låg nästan exakt femhundrasjuttiotvå kilometer över markytan. Det mest förvånade med fallet var att livet inte passerade framför honom som det borde göra när man faller fritt utan fallskärm från femhundra kilometers höjd. Om detta berodde på att George redan var död och därför inte kunde dö en gång till, om han inte landade på en eldgaffel, eller för att han var så urless på liknade situationer så att han heltenkelt inte brydde sig vet jag inte. George hade tur, han landade inte på en eldgaffel. Det var snarare så att George hade tur, han landade på en stor luftmadrass som var uppblåst för en stuntman, som oturligt nog var oerhört lik George och på så vis råkade hoppa när luftmadrassen var tömd på luft. Detta är dock en helt annan historia.

George landade som sagt var på luftmadrassen, reste sig upp och klev på det mest graciösa sett ner på marken. Det som nu förvånade honom var att alla verkade glada och uppspelta av hans landning. Speciellt en man med små runda och ganska omodärnt fula glasögon som också hade en liten skylt på bröstet där man tydligt kunde urskilja bokstäverna R, E, G, I, S och Ö.

- Hmm, Regisö, sade George.

- Öhhm.. just det, sade Regisören, utmärkt hopp hörrudu, finfin landning.

- Tack, det är inte varje dag man hoppar från femhundra kilometers höjder

- Femhundra?... Nej tjugo, sade Regisören, men sedan slutade konversationen för den egentlige stuntmannen hoppade ut från ett fönster och landade på den nästan helt lufttomma madrassen.

- Vad var det för en jäkla galning!, sade George och begav sig snabbt och smidigt därifrån.

George tittade förbryllat upp mot himlen och undrade hur i helsike han nu skulle hinna till det där förbannade mötet. Han insåg att han hade fått ett ganska stort problem på halsen, och att han var tvungen att ta itu med det snarast möjligt. Han insåg att vinkeln han fallit i, enligt tyngdlagens alla regler, borde varit ungefär nittiograder, eller rakt ned. Därför så borde han, om han haft en Swishomat , kunna beräkna ut vilken destinationen var och sedan färdas till den. Vilka på jorden har Swishomater?