Här fick vi i Sverige stifta bekantskap med Simon belmont,Vampyrjägare.
Spelet gick ut på att ta sig i genom Draculas slott för att slutligen möta blodsugaren själv.
Något som inte är alldeles enkelt.

Som ni kanske förstår så var detta spelet som startade hela serien om vampyrjägarna Belmont.
Och än i dag är det kul att lira och svårighetsgraden växer ju längre man kommer.
När man lyckats nå näst sista banan börjar tummarna att glöda.


Stora fåglar som släpper småjävlar i huvudet på en.
Roligare kan man ha på jobbet.
Spelets svåraste boss dyker upp på näst sista banan,den något ocharmige liemannen som fuskar nåt så grymt att man får tårar i ögonen.
Jag minns inte en enda boss i något spel som gett mig sådan huvudvärk.

Men bortsett från svårighetsgraden så är detta en klassiker att räkna med och håller att spela än i dag.
Grafiken i sig är vanlig 8-bits standard men musiken är bra och flera stycken har blivigt klassiska och återanvänts i senare Castlevania spel.

Uppföljaren kom ett par år senare och då var svårighetsgraden lägre och det var till och med möjligt att spöa liemannen på första försöket!!


Den här liraren borde läggas in på närmaste dårhus.
Han kastar målsökande liar över hela bilden medans man själv har en liten bomerang och en stram mattpiska. FUUUSK.


Nu är det äntligen dags att möta Dracula.
Han har ett nylle bara en mor kan älska och en våldsam läggning.


Vad i.....Frankenstein och Ian wachtmeiser här...
Är jag i fel slott?