Om vi ser oss omkring. På dagis, i skola, på stan, i TV, ser vi varje dag barn och ungdomar (eller andra människor) som far illa. När slutar vi tycka synd om människan, när övergår vårt medlidande till förakt, när slutar ett barn att vara barn? Hela vårt samhälle tycks idag signalera att lyckan är av materiell art. Den som inte hänger med, inte har råd eller andra visioner hamnar lätt utanför. Människan föds varken lat eller ond. Vi vill känna att det finns en mening med det vi gör, en möjlighet att påverka våra egna liv, känna att vi är en del i ett större sammanhang. Att vi har ett människovärde. Att det finns en plats för just mig.

Redan på ett tidigt stadium kan vi se och ana, men ingen tycks längre ha tid eller möjlighet att engagera sig. De som försöker göra något talar för döva öron, om de alls vågar stå upp för sina åsikter. Felprioriteringar, felsatsningar... människor bollas mellan olika konton och myndigheter av verklighetsfrämmande beslutsfattare. Allt vi sår, gott som ont kommer förr eller senare mångfaldigt tillbaka, har vi glömt det? Varför fortsätter vi att köra i 190 mot bergväggen, gång efter gång, efter gång, när vi istället borde fråga oss hur vi vänder destruktiva mönster till konstruktiva krafter? Jag tror att vi måste skapa miljöer där varje människa tillåts hitta just sin jordmån att växa i, från det hon föds till det hon dör och skala bort det andra som pådyvlas oss. Varför har vi inte redan i grundskolan obligatoriska ämnen som t.ex. konst, psykologi och filosofi? Ämnen som låter människor utvecklas till fria tänkande, ifrågasättande och skapande individer, som föder förståelse för hur vi fungerar, att människor är olika men ändå kan samspela och leva i samma värld. Att mångfald berikar. Emerich Roth, överlevande från Nazisternas koncentrationsläger brukar säga, "det är inte de högljudda extremisternas slagord som skrämmer mig mest, utan alla de passiva människornas tystnad".

Segregering, utanförskap och vanmakt med allt vad det innebär kan få människan att begå vad som helst, se bara på de senaste massdåden i USA där gärningsmännen inte bara tagit andras liv utan även sina egna. Hur har man nu tänkt ta itu med problemen när det inte finns några "ordinarie syndabockar"? De har ju redan utfört den yttersta domen, sina egna dödsstraff. Men hur mår offren? Hur mår anhöriga och vänner från båda sidor? Hur står det egentligen till i ett sådant samhälle. Med tanke på att mer än 130.000 domar har lett till fängelse bara i Sverige under de senaste 10 åren, samt att strafftiden blir allt längre så undrar jag hur vi tar itu med problemen och hur många i detta avlånga land som egentligen berörs och hur dessa egentligen mår. Vad får t.ex. en tillsynes vanlig svensk tvåbarnspappa att ta livet av sin fru, sina barn och sig själv? Saker vi sällan eller aldrig talar öppet om.

Vi hör om hopplösa fångar som klassas som omotiverade och/eller farliga, men vi hör sällan eller aldrig om de samma "hopplösa fångar" när de vänder i en annan miljö, en miljö utan droger och våld eller hot om våld, en mer medmänsklig miljö. En bra plattform där möjligheter borde ges att arbeta med sig själv, utifrån sin egen problematik. Möjligheter att bättra på sina skolfärdigheter, delta i högre studier, yrkesutbildning, arbete, fritidsaktiviteter, bibehålla/reparera kontakter med sina anhöriga under värdiga former... Möjligheter att tillskansa sig nödvändiga verktyg (på ett sådant sätt) att man sedan verkligen har möjlighet att leva (inte bara överleva) i samspel med resten av samhället. Borde inte det vara det som är normalavdelningar på en kriminalvårdsanstalt, inte som idag där torftiga miljöer med droger, våld och kränkningar dominerar. En sysslolöshetens och hopplöshetens borg med bara enstaka spridda ambitiösa projekt eller motivationsavdelningar som alltför ofta fungerar hellre än bra.

Varför är inte straffet förutsägbart? Innehållet präglat av långsiktighet, i samarbete med forskning, under ledning av medmänsklig och kompetent personal? I dag krävs 3-årig gymnasieutbildning och den 16 veckor långa grundkursen ges inte ovanligt långt efter att man börjat arbeta om den alls ges (vem anställer  hudvårds-terapeuter på sjukakuten, låter dom operera med egna verktyg för att sen ställa diagnos)? Människor utan relevant kunskap eller livserfarenhet, människor som inte reflekterat över sitt arbete, ska alltså vårda människor med grava traumatiska händelser i sin ryggsäck. Kvalité och omfattning på handledning och fortbildning... varierar från anstalt till anstalt, från avdelning till avdelning. Godtyckligheten är stor liksom utrymmet för maktmissbruk och övergrepp. Låga löner, samt paradoxen att man både ska vårda, vakta, skapa förtroenden, straffa, visitera, leda program allt i en och samma person, gör det naturligtvis svårt att få in/behålla personal med rätt kvalifikationer. Om inte personalen har rätt inställning och kompetens (gäller även våra beslutsfattare) spelar det föga roll hur mycket "påverkansprogram" vi har för de intagna. Vi måste leva som vi lär och vi måste låta människor få möjligheter att leva som vi lär.

Vilka signaler ges t.ex. när vår justitieminister i ett riks känt fall som Osmo Vallos, inte bara offentligt kritiserar utan även utdömer rättsväsendets förfarande som helt oacceptabelt, utan större åtgärd än kommentaren "men vi får inte låta det hända igen". Är det ok att trampa på de som redan ligger ned? Är inte lagen lika för alla? Vad kan gro på en sådan grund?

Vi får aldrig kapitulera inför våldet och drogerna. De som vill måste definitivt få chansen att ta sig ur utan att behöva begära sig isolerad. Jag tror inte på "hopplösa fall" det gäller bara att skapa miljöer där det är möjligt att våga växa. I dag går fångar klart det lilla som går på de få motivationsplatser som finns för att sen kanske skickas ut på "banan" igen, där de tvingas återta masken. Förhoppningar tänds och grusas, tänds och grusas. Rädsla, ovisshet, förödmjukelse, ilska... Är det konstigt att missbruket florerar, att de flesta återfaller i brott? Straff och kontroll kan aldrig leda till en inre förändring. Vad hjälper dagliga urinprovs kontroller när t.ex. rökheroin går ur kroppen i löpet av ett par timmar. Av den anledningen börjar många fångar med heroin för första gången på anstalt! Ju mindre meningsfull verksamhet eller möjligheter att arbeta med sin egen problematik eller framtid desto mer droger och våld är inte bara min konklusion. Vi måste satsa på inre förändring, riktig vård, bort med fasaderna. En punkterad cykel som ställs undan inför vintern har inte mindre punktering till våren såvida man inte fixar den!

I besparingsivern som råder och inför trycket att tillfredsställa populistiska åsikter, tas ofta kortsiktiga beslut som grundar sig på allt annat än kunskap, det får förödande konsekvenser, inte bara för de intagna, utan även för anhöriga, brottsoffer och de som försöker göra ett bra jobb inom kriminalvården (långt ifrån alla). Förväntan, väntan, 1 sekund, 1 timme, 1 år, 10 år, 20 år...mål, mening. Det sägs att folket kräver längre och hårdare straff. Vilka är folket och vad vet de egentligen om kriminalvård och de människor som hamnar där? Vet de t.ex. att 99,4 % inte missköter sina permissioner eller att självmorden bland de intagna sjönk drastiskt när man fick lov att ha TV i cellen. Vet de hur de känns att komma ut efter att ha varit avskuren från omvärlden i flera år och bli hopplöst från åkt i ett samhälle som förändras lika snabbt som börskurserna. Vet de att alla människor kan förändras eller hur det känns att ha suttit i 10 år och inte veta när eller om man får komma tillbaka in på "spelplanen". Vet de att de flesta börjar med att åka in och ut på straff under sex månader men att bra kriminalvård inte anses kunna bedrivas på kortare tid än 9 månader eller längre än 2 år effektiv tid, eller hur det känns att inte veta om det egentligen är någon som bryr sig?

När är straffet slut? Av misstag lär man sig, men när ska vi låta människor få delge sig av sin lärdom. Jag tror att vi måste skapa mötesplatser långt över klass, yrkes, nationalitets och generationsgränser där vi umgås, respekterar och diskuterar samhällsfrågor med varandra istället för om varandra. Där var och en kan bidra med sin livserfarenhet/kunskap i valfri form. Inte sitta som experter på isolerade öar utan att inse att allt hänger ihop. Vad är annars demokratin värd om det inte finns forum att mötas?

Jag har under många (och långa) samtal med frihetsberövade (och personal) fått ta del av många intressanta samtal om livsfrågor och det samhälle vi lever i. Tankar, texter, verk och arbeten som vittnar om en vilja och en kreativitet som ofta inte ges någon chans att utmynna i annat än passivitet eller destruktivitet. Jag ska göra klar den här filmen samt producera en utställning tillsammans med fångarna för att visa en annan sida än den som vanligtvis kablas ut via massmedia. En film och en utställning som river vanföreställningar och bygger framtidstro. Full av både kunskap och känsla.

Det finns både tid och pengar, men det gäller att de som sitter på resurserna prioriterar i ett långsiktigt och större perspektiv. Oren Lyons (indianhövding som förpassats med sitt folk till ett reservat) tänker alltid sju generationer framåt när han fattar beslut. Här tänker vi knappt sju månader framåt (därför sitter Oren Lyons och hans gelikar där de sitter).

När Gallilei och Bruno presenterade sin upptäckt om att jorden snurrar runt sin egen axel och därmed inte kunde vara platt, fick Bruno böta med livet för att han vägrade överge sin övertygelse. Gallilei räddade sig genom att ta tillbaka sitt påstående, inte förrän på sin dödsbädd vågade han yppa sin upptäckt igen. Jorden är fortfarande rund, men mycket annat har i rasande takt förändrats sedan dess. Vi kan idag göra allt från att kommunicera till att spränga hela jordklotet genom att trycka på en enda knapp. När det gäller intoleransen mot olik tänkande har vi dessvärre inte kommit lika långt. I dag förbrukar så få som 20% av jordens befolkning hela 80 % av jordens resurser, medan övrig befolkning (80 %) delar på de resterande 20% av jordkakan. Det krävs uppenbarligen inte bara kunskap och resurser utan det krävs vilja och mod också.

Jag vill bidra med en nyanserad bild (i motsats till primitiva valaffischer som "bovar ska sitta inne så du kan gå ute"), för att öppna upp för en seriös diskussion om denna problematik samt lyfta fram alternativa vägar. Jag vill visa varför det är så viktigt att vi satsar på kriminalvård med ett meningsfullt innehåll eller varför inte, hur man gör större delen av vår kriminalvård överflödig i framtiden.

Lotte Johansson - Mer än Film (frilans filmare med sikte på kriminalvården, vår samhällsspegel).
Obs! Jag filmar aldrig utan att fråga först och jag filmar aldrig ansikten!

Brainstorm, lottejohansson@swipnet.se