Alla dessa dagar som kom och gick - inte visste jag de var livet.

"A human being is part of the whole...
He experiences himself, his thoughts and feelings as something separated from the rest -
a kind of optical delusion of his consciousness.
This delusion is kind of a prison for us, restricting us to our personal desires and to affection to a few persons nearest to us.
Our task must be to free ourselves from this prison by widening our circle of compassion to embrace all living creatures, and the whole (of) nature in its beauty."

Efter så kloka ord, så kan jag själv bara ödmjukt berätta min historia om vad som hände sedan:
Först och främst så ber jag nästan om ursäkt för att jag dröjt så länge med att skriva vidare om det som hänt mig.

Det beror på massor av orsaker som jag inte tänker gå in på och analysera. Det dagliga livet börjar att fylla upp all min tid, så trots att "råmanuset" har varit klart länge, så har jag inte lyckats att fullfölja det förrän nu. Nedanstående är följaktligen skrivet under ganska lång tidsrymd, så ni får ursäkta hoppen, från det ena ämnet till det andra.

För mig har speciellt två avsnitt av nedanstående både kostat på och tagit massor av energi. Samtidigt så kastar jag mig in i ett farligt spel – är jag för ärlig när jag säger som jag känner? Vilka avsnitt som jag menar, får du faktiskt själv försöka att räkna ut.

Det var väl en sån där vanlig dag, som jag skulle in och träna på Remonthagen. Jag parkerade bilen på baksidan och skulle gå upp mot dörren.
Jag bestämde mig plötsligt (jag vet inte ens idag varför jag gjorde det) för att gå en bit bort och inte gå upp den vanliga vägen mot dörren. Utan att gå bort mot där jag satt i vårsolen, i rullstolen, utanför G-avdelningen.
Jag var väldigt lycklig, där uti solen i rullstolen och gärna med en glass i handen och Bach i öronen. Jag levde, ja jag gjorde det bevisligen – jag kunde sitta där i solen och njuta av att jag levde. Det var nog först häruppe på Rehab, som jag förstod – vad jag varit med om - och det där fantastiska – att jag levde.
Klockan fick ibland ticka över lunchen – bara jag fick sitta där i solen och njuta.
Jag andades in livet på nytt! Varje andetag, varje solstråle var lycka – jag fick uppleva det igen.

När jag nu var på väg upp mot den platsen igen så visste jag att det var omöjligt att jag skulle kunna ta mig in den vägen. Det visste jag redan från början, men ändå ville mina kryckor gå dit bort.
När jag kom fram till gapet mellan byggnaderna, som jag tror de idag kallar för blomstergården. Namnet begriper ingen! Om jag säger det var där igelkottarna var, så begriper alla. Varför då inte kalla den för "Igelkotten".

Jag kom fram dit och tittade in mot gården, då flög en stor Björktrast ut från en av buskarna och upp på takets kant.
Den glodde på mig och flög sen iväg och den sa medan jag följde den i flykten.
"Jag flyger lätt iväg och lämnar allt bakom mig, kan du?"
Jag följde den med blicken, när den flög bort till träddungarna mitt emot och där satte den igång ett enormt fågeltjatter hos alla fåglarna, bland grenarna i träden. Samtidigt glodde den på mig!

När jag låg där inne på G, i rummet på våren, så såg jag trastarnas enträgna bråk med skatorna. "Kom inte i närheten av våra bon för då".
De gav aldrig upp! De jagade Skatorna var än de visade sig, var än de bråkade - i närheten av bona. De skulle bara ha bort dem!

Man gläder sig när de flyger bort, men blir ändå lite besviken – blev det inget mer – försvinner de bara?
När Björktrasten glodde på mig så visste jag att jag inte hade skrivit färdigt!

Sätt igång att leva – eller sätt igång att dö!
Jag hoppas att jag någon mer gång möter min vän Björktrasten.

Nu handlar det inte längre om att överleva – nu handlar min berättelse bara om att leva.
Det där bara om att leva, är mycket svårare än jag någonsin kunde ha föreställt mig innan. Vad hade jag gjort under de 47 åren innan olyckan?

Det är så fruktansvärt mycket som jag lägger i vågskålen och värderar och omvärderar och väger upp.

Ofta handlar det faktiskt om livet självt – är det värt att leva vidare!
Inte ens nu när jag ser det i skrift blir jag rädd – för vad jag kände och känner.

Jag har blivit så otroligt känslosamt neutral (jag kanske var det innan?) – jag har svårt att lyfta blicken till hur jag verkligen har det. För mig är allting som förut, som om olyckan aldrig funnits, fast jag inte kan gå ordentligt , fast jag inte kan..

De som träffar mig nu, drabbas av mitt "tyck något om mig" – syndrom, som gör att jag väger allt på en guldvåg om de verkligen tycker något.
– Jag står jämte och ser på, vad som lever inne i mig. Ja, jag står jämte! Olyckan var ju för så länge sedan!
– Jag väger nästan vartenda ord som sägs till mig, eller om mig.

Ändå så tycker jag inte synd om mig – jag tycker inget! Det där dom pratar om, det kan väl inte jag ha varit med om?

Det är de där orden och tankarna, hur jag känner och kände, som det här handlar om.

Ingen vet ju vad jag gått igenom – ni gissar bara(visserligen kloka gissningar) – jag vet ju – och det kanske ursäktar mig lite grand, för det jag skriver nedan, eller för det jag inte skriver.
Jag vet ju varför jag skriver som jag gör – jag skriver ju bara som jag känner. Å, givetvis så finns det ingen av er som kan påstå att jag känner fel!

Ibland så stannar jag upp och säger till mig själv:
- Vågar du inte ta itu med det du har inom dig Hasse?
- Vågar du inte berätta hur livet verkligen är för dig idag?
- Vågar du inte tala om hur mycket du skulle ge för att allt skulle vara som innan olyckan?

Nej, jag vågar inte och jag orkar inte, men lik förbannat så inser jag hela sanningen.

Jag blir aldrig den jag var förut och mitt liv blir aldrig som det var. Inte för att jag var något speciellt innan – det är bara det där med att jag aldrig blir den där – vad jag nu var, igen.

Jag håller nog masken ibland och blir nästan glad när någon säger mig att, "vilka framsteg du gjort, jag hörde nästan inte att det var du som kom".

Det är min vänsterfot som jag har så lite kontroll över och när jag går så "smackar" skon mot golvet på ett mycket markant sätt.

Eftersom jag försöker att röra mig så "normalt" som möjligt, så är ju berömmet verkligen tvåeggat. Jag försökte att gå normalt och bevisligen så misslyckades jag – vilken uppmuntran tror ni då jag får av "vilka framsteg du gjort, jag hörde nästan inte att det var du som kom".

På mitt arbete på ATS, tror jag nästan ibland att det blivit en "sport" att säga. Hejsan, Hasse! Å, de gör det, från sitt kontor med ryggen ut mot mig, när jag går i korridoren. Å, de gör det i all välmening. Å, de ..

Här vill jag bara lägga till att det tar väldigt lång tid för nervskador att läkas, så det kan ibland kännas som om det inte händer ett enda dugg.
Jag har ju antecknat allt som har hänt med mig och när jag läser dem så ser jag att första gången efter olyckan som jag kunde röra något på vänsterfoten överhuvudtaget var 990522. Då kunde jag röra stortån på vänsterfoten 2 mm. Idag ett år senare så har jag "full" styrka när jag trycker foten nedåt och kan även lyfta foten uppåt ett par centimeter.
När jag läste mina anteckningar så insåg jag att det nästan gått fort med läkningen av nerverna i benet, fast jag ibland nästan trott att ingenting hände.
M.a.o. det är väldigt viktigt att ni (vårdpersonal) säger till patienter det här. Be alla som är i min situation att anteckna alla framsteg de gör, även de allra minsta. Jag fick i alla fall en framstegskick när jag läste mina anteckningar och jag såg framåt med tillförsikt till nästa år. "Har det första året gått så här bra – hur bra skall då inte det andra bli".

Ni som har reagerat på mitt tysta anrop hitintills är enormt många – jag träffar nästan någon varenda dag som har haft något med mig att göra. – "Jag känner allt igen dig"

Jag kände och känner mig unik, från det att jag vaknade upp efter olyckan till verkligheten jag lever i idag. Jag känner att var det något som olyckan gav mig, så var det en slags förståelse av livet. En förståelse att just det ända jag har att vårda och vara rädd om är just livet.

Varför får jag stanna kvar? Livet lever vidare och jag måste begripa – varför?

Varför just jag, skall ha förmånen att älska någon och att få njuta av att bli älskad, att få höra och se och andas.

Att just jag skall få förmånen att älska – någon – att älska Er och mina närmaste – att få leva kvar.

Så är det ju bara så att livet går vidare – det där som är jätteviktigt för mig är rutin för dig – och det där som gör att jag lever (att just Jag lever) – är rutin för Er. Det - kan – jag – bara – inte – banka – in - i- skallen, och förstå.

Jag tittar mig omkring nu i Juletid (99) och jag ser, men jag ser bara mig själv ligga där i E-rummet, fast Jul-tallen finns här hemma hos oss och den glimmar och glittrar och lovar en fridfull jul.

Hur fridfull min jul varit eller hur Jag tänker just nu, förstår ni nog:

Det har varit många gånger som jag har velat ge upp, kan ni tänka Er att det där paketet, faktiskt ville ge upp - jag orkade inte en minut till. Varför skulle jag leva en enda sekund till? Till vilken nytta?

Väldigt många av personalen på de olika ställen jag varit på efter min olycka har sagt till mig att "det är din järnvilja" som har tagit dig igenom alla kriser. "Det är tack vare att inte hjärnan blev sönderslagen", som du klarade dig.

Jag har velat ge upp massor av gånger och speciellt när jag började inse att mitt liv och min kropp kommer aldrig att bli den samma igen!
Det var en av de första "riktiga" tankarna som jag fick, när jag var så pass klar att jag kom ihåg vad som hände med och omkring mig och vilka ni var.
Så satt ju frugan där bredvid mig och hade ett rent helvete, så jag försökte en liten stund till.

Jag måste definiera här vad jag menar med ont nedan:
– det är inte sådant ont som att slå sig på tummen, det är snarare att inte kunna slå sig – på tummen.

Vet ni! Det hemskaste och ondaste jag upplevde under min första tid i mitt nya liv – var att inte ha kontroll – över livet och kroppen. Det är det som gör ont!

Det har ibland bara inte varit lönt att ha så här djävla ont bara för att leva lite till och sen inte kunna uträtta något vettigt med kroppen efteråt.

Jag hade väl aldrig något ont? – Med allt morfin ni pumpade i mig och med alla era frågor, "Du har väl inte ont Hasse?" – Jo, jag hade ont, men det vågade jag inte(kunde jag inte) tala om – för då drogade ni ner mig – så att jag inte ens fattade att jag fortfarande levde.

Utom då ni ibland körde "KineTechen" på mitt vänster knä, då gjorde det ibland så djävlar ont, att jag självmant bad om mer bedövning.
Förlåt IVA, när jag vägde att ha ont och vara medveten – jämfört med att vara smärtfri och omedveten, så vann alltid det första.
Förstår någon som inte varit med om ett sådant här "multitrauma", vad jag menar?

Du läser inför din operation i papperen du får, "det finns ingen anledning", att ligga där och ha ont.
Jo, det gör det faktiskt!
Så var det!
Förstår ni? – Ja, jag tror faktiskt att IVA förstår vad jag menar! (Nu efteråt inte bara tror jag - jag har fått bekräftelse på att IVA verkligen förstår)

Det är fruktansvärt, att inte kunna kontrollera sin kropp och sina tankar – det är det som gör ont!
Det gör ont att inte kunna slå sig på tummen!

"Jag låg där och flöt i sängen och ni sög ut slemmet och jag hostade bort allt och alla så det spröt runt omkring mig"

"Jag var glad när "Vi" kunde minska ner syrehalten"

Det där att ligga där och "glo" eller "sova" och sakta upptäcka att det har hänt någon någonting och sakta, mycket sakta. Väldigt mycket sakta upptäcka att resan utför den sakta porlande bäcken, den gjordes just nu och det var jag själv som flöt omkring och virvlade runt.

När jag hade de här tankarna, var det ändå något och någon, som satt jämte mig och som fick mig att försöka leva en natt till.
Så satt ju frugan där bredvid mig och jag försökte en liten stund till.

Här är jag väl i gränslandet av det som "man" kan och får prata om. När jag låg där som ett paket och bara "överlevde" i gränslandet, så var det inget viktigt att jag skulle överleva, jag ville bara vara medveten om vad som hände omkring och med mig.

Det enda viktiga var att jag skulle komma ut ur dimman och drömmarna och flytandet i bäcken.

– Hör Ni personal!
Fysiskt ont är faktiskt mycket enklare att stå ut med än att vara helt snurrig och bara nästan vara medveten. Men ändå lik förbannat vara medveten om att man inte är riktigt medveten och inte begriper vad som händer.

Anhöriga hade jag bara inte någon medvetenhet om i början, det var ju bara jag som låg där – och jag hade ont! Jag ville ju vara medveten – så…

Det här att livet plötsligt inte är ett dugg viktigt – är förvånande (Jag medger att "förvånande", låter rent löjligt, som uttryck i det här sammanhanget).
Det jag menar är "det hade jag aldrig trott" – om jag så hade funderat i tusen år".

Jag har alltid trott att alla kämpar (att jag skulle kämpa) med näbbar och klor, för att få en liten stund till. Sen när det var egalt för mig – hur det skulle gå.

Överleva eller dö – så blev hela begreppet "liv" – bara en fråga om att ha ont eller inte. Jag ville inte ha ont!
Så satt ju frugan där bredvid mig och jag försökte en liten stund till.

Vad är det jag skrivit ovan?

- Gav jag upp?

Både ja och nej – kan ni tänka er – jag gav fullständigt faán i om jag skulle överleva eller inte.

Hör – Ni – vad jag säger – jag gav fullständigt faán i om jag skulle överleva eller inte.

Plötsligt så blev allt lugnt (när jag hade bestämt mig att "livet det kvittar"), jag fick en slags frid, en frid som lugnade ned mig – bara jag inte hade ont, eller pratade med min storasyster och att jag fick mitt iskalla vatten och att…

Jag fick en distans till mig själv och det som hänt mig, jag tittade på mig själv, utanför mig själv - fast jag levde mitt liv inom mig själv.

Å, så vaknade jag upp, å djävlar vad det här paketet kämpade! – att få komma tillbaks. (Till vadå?)

Hela livet, som jag aldrig har begripit förut, blev – helt naturligt. Jag levde, å, så plötsligt visste jag, vad livet var. Vad livet var för just mig.

Det jag menar är att hade jag inte vaknat upp – so what? – jag hade inte lidit en enda sekund för det!

Jag hade inte själv ens varit medveten om att jag hade dött!
Så satt ju frugan där bredvid mig och jag försökte en liten stund till – och hon hade lidit.

Jag förstår nu Wilhelm Mobergs sätt att tala om döden, dels i hans böcker och dels i hans praktiska syn och handling, på det som oundvikligen händer.
"Jag är inte ett enda dugg rädd för döden. Jag är bara rädd för det där som händer straxt innan."

En sak är absolut helt säker, den som uppfann kryckkäppar har aldrig själv varit handikappad.

Under en bra dag dråsar kryckkäpparna i golvet när jag försöker luta dem mot något, bara så där en 5 – 10 gånger. Tänk er då en normal eller dålig dag.

Plast är ju billigt, starkt och lätt att forma, men det är också väldigt halt och slipprigt.

Jag som måste använda dessa så kallade hjälpmedel, för att ta mig fram kommer ständigt till situationer där det är näst intill omöjligt att få dessa kryckkäppar att stå kvar på den plats jag ställer dem.

Problemet har ju självklart alla inom vården insett. Titta bara på sjukhusets alla mottagningar som har "käpphållare" framför var och varannan anmälningslucka.

Ja, jag ser dem överallt, det är bara det att ingen använder dem.

Varför då? Än en gång så tror jag att uppfinnaren av "käppen" aldrig har satt sig in i verkligheten.

När jag "står" framför anmälningsluckan inför röntgen, ortopeden eller kanske operation så håller jag i käpparna med mina händer, eller om det finns en stol, så håller jag dem mellan knäna. Självklart använder vi inte "käpphållarna" där, det finns ju inget behov!

Kom igen när jag skall träna i bassängen, måndag och fredag:

Tar av mig kläderna och enligt de hygieniska reglerna så skall jag duscha först och det håller jag fullständigt med om, det tror jag varje "badvakt" uppe på rehab håller med om att jag är faktiskt en av de få som verkligen gör det också. (Jag gnällde ofta på hur skitigt det är på räcken och trappsteg i bassängen).

När jag skall duscha så är det givetvis kaklade hygieniska hala väggar och kryckorna dråsar i golvet! Ta upp dem med halt blött golv och lite "tvålhalka" är ju bra träning för min ballans men också rätt farligt om jag skulle halka.

När jag har fått tag på kryckorna går jag in sakta med blöta kryckor och fötter, öppnar dörren och vet att gummit i nederdelen på kryckorna är blöta. Så oftast kan jag parera halket jag får mot det "kaklade" golvet inne vid bassängen.

Jag sätter mig oftast på en träbänk till höger när jag kommit in i bassänghallen , för jag kommer nästan alltid dit 5 minuter före gruppen innan mig skall vara klara.

Jag har märkt att det är först när jag kommer in som de börjar titta på klockan – oj, vår tid är snart ute – och så börjar de gå upp ur bassängen.

Jag reser mig upp och lutar mina "kryckor" mot bassängkanten och så dråsar kryckkäpparna i golvet. Givetvis är bassängkanten också klädd i vitt hygieniskt kakel.

Det är givetvis inte det "hygieniska kaklet" jag ifrågasätter, det är kryckkäpparnas idiotiska konstruktion som jag är helt less på. Ni alla som vet vilka kryckkäppar jag pratar om, de där som omsluter övre delen av underarmen med ett "U". Ta med er dem hem och försök att ställa dem så som ni vill – det går garanterat inte!

Lösningen är ju så löjligt enkel, sätt självhäftande kardborreband på utsidan av "U:na", så att de lätt och enkelt kan sättas ihop och stödja varandra, så får ju de omöjligt hala kryckorna "två ben" och står still och kan till och med lutas mot de halaste kakelytorna utan att ramla.

Trasmattor på välstädade hala golv är ett rent "helvete" för oss "kryckkäppare". Du lyckas öppna den där tunga dörren och skjuter ifrån den med axeln. Spärrar dess tillbakagång med din krycka och tar steget ut och så fastnar kryckans gummiunderdel precis under den igenstängande dörren. Det är bara så att vi handikappade skall kämpa mot allt som de "gående" någonsin kan uppfinna för att försvåra för oss. Vi kämpar också för att kunna leva vidare – i en värld – skapad för ohandikappade.

Handikapp parkering har jag aldrig förut tänkt på, men jag vet att jag aldrig någonsin har ställt mig på en sådan för "att det inte har funnits" tillräckligt med parkeringsplatser för "vanligt folk". Det är det faktiskt massor av folk som gör här i Östersund. Här generaliserar jag, men huvudparten av dem som "parkerar" fel på handikapparkeringar är äldre folk som tycker att de som är så gamla har ju rätt till dessa "fri platser", nära Hemköps utgång när de skall bära ut "drickabacken", eller när de kommer med två tunga påsar från systembolaget.

Jag blev så förbannad den där gången som jag trodde mig om att kunna följa med frugan för första gången efter olyckan in till Hemköp för att handla. Jag hade ont i båda benen och framför allt i höger höft om jag "gick" för mycket.

Envis som jag är, så följde jag med över parkeringsplatsen fram till ingången på Hemköp och så såg jag dem komma ut med varsin "drickaback" och ställde dem i bagaget på sin "handikapparkerade" bil.

Här har jag censurerat bort mycket, men kontentan från deras argument var. "Varför är du här om du inte ens kan gå in och handla själv".

När två patienter på Rehab träffas för första gången, så skall man ju prata om något. Det blir ju givetvis om vilka skador man har, vilka operationer man varit med om. Nästan som en tävling om att ha de värsta skadorna och att ha varit med om de värsta olyckorna. Ingen lyssnar egentligen på vad den andra säger utan det gäller verkligen att tala om hur "synd det är om just mig", på kortast möjliga tid.

Jag har varit med om det här så många gånger och hört det här så många gånger att jag faktiskt vågar mig på att generalisera lite. Det verkar vara ett "naturligt behov" hos oss rehab patienter att jämföra och granska vem av oss som är värst skadad och vem av oss har lyckats bäst att "utifrån det dåliga utgångsläget" rehabilitera sig tillbaks.

Jag vet ju hur jag själv, i slutet av "samtalet", brukar spela ut mitt trumfkort om det verkar som om det väger jämt emellan oss. "Jag låg 48 dygn på IVA och överlevde!" Än har jag inte mött någon som trumfat över. (Efter min senaste operation 00-03-14, så fick jag veta att "nya rekordet är 52")

Den här tävlingen är ju helt betydelselös men den utspelas ändå. Varför?

Jo, här kan jag ju bara referera till mig själv och jag "tävlar" för att få höra några uppmuntrande ord eller för att bara få känna att "den andra " tycker att jag har lyckats bra med min rehabilitering.

Får vi då inga uppmuntrande tillrop från personalen? Vi och jag har fått massor med positiva framstegsbesked! Men innerst där inne så vågar jag inte riktigt tro på vad de säger, jag måste få bekräftelse från någon som är i min egen situation.

Jag hoppas ju på att alla andra givetvis "ser" mina förbättringar, lika tydligt som jag själv ser dem, annars så är det ju inga förbättringar(!,?). Jag ville och vill ha många bekräftelser på mina framsteg och det "normalaste" som fanns i min omgivning var ju givetvis andra patienter. Så tyckte dom att…

Det är fullständigt sant att MS patienter som bara blir sämre och sämre, ju mer tiden går, är de som faktiskt håller upp humöret på oss andra. Det var i alla fall så för mig..

Varför kan de foga sig i sitt öde – när inte jag kan det?

Här har jag skrivit om och redigerat otaliga gånger och jag vet inte ens nu om jag skall publicera det jag just nu skriver. Jag måste ju nämligen namnge personalen här om jag skall kunna tala om "vem har betytt mest" och att det skall framgå varför jag valt just dem.
Jag tränar ju fortfarande uppe på Rehab men det är ju faktiskt jag som själv har satt den här rubriken – så följaktligen är det viktigt för mig att tala om vem som betytt mest.

Jag har bestämt mig för att bara kommenterar dem som stod på min lapp, som patientansvariga när jag först kom upp till Soliden. Det förenklar för mig – det blir lättare att gräva fram ur minnet – när jag tittar på den där lappen, det var så definitiv – det är vi som har hand om dig.

Förstår de andra att de har också en enorm stor betydelse för mig – eller blir de sura att jag inte nämner just dem vid namn.

Jag har också tänkt i banorna att jag skall inte ange namn utan bara karakterisera dem på ett sådant sätt att alla som jobbar i deras närhet ändå förstår vem jag menar och att ingen annan förstår.

Jag tar chansen att ni andra förstår att den där besvärliga bråkiga patienten kunde hanteras av en del av er på ett sätt som inte alla av er andra helt lyckades helt med.

Varken ni eller jag är ett ända dugg bättre eller sämre för det.

Vad jag ibland var avundsjuk på andra patienter, som kom till träningen med en egen träningslapp.

Det hade jag själv aldrig någon (lappen hade jag men det var aldrig någon text på den), men jag var ju aldrig dummare än att jag kunde ta det bästa av den "träningen" jag såg omkring mig och anpassa den till mig själv och mina frakturer.

Vad jag ibland var stolt att jag får träna på mitt eget ansvar, när jag ville och när jag kunde och vad jag var missnöjd när jag inte hade ett eget program. Stolt och fri, nu efteråt inser jag att jag fick massor av mer styrningar än vad jag märkte av just då.

Christer "läste" mig snabbt "att den där ilska, konstiga paketet, vågar man inte ge instruktioner som "en vanlig patient" får.

Låt han "tro" att det är han själv som bestämmer så blir det nog bra. – det här sa’ aldrig Christer direkt till mig, men han tänkte det!

Jag tränade på, och jag tränar än idag och Christer är den han är och små-retar mig, att kan du inte gå utan kryckor än?

Visst har det varit många gånger som jag har velat banka kryckorna i skallen på den där djävla sjukgymnasten.

Men – det har ju ändå fungerat mycket bra på mig– hade Christer försökt att instruera mig mer detaljerat och gett mig ett träningsprogram så hade jag givetvis protesterat – och tyckt att han varit kass.
Å – det är han ju inte som ni ju förstår av ovanstående, han är bara förbannat trevlig och kunnig – och har en väldig fin förmåga att "delegera sitt jobb" och att "prata" fram oss patienter mot att våga ta egna initiativ. Att han orkar vara så bra mot oss, trots ibland att han har så många "patienter" att hälften skulle vara nog. Christer är min sjukgymnast!

När jag låg inne för en av mina operationer, så besökte en ortoped- sjukgymnast vid namn "A" (får absolut inte blandas ihop med A på rehab) en annan patient, vid namn "Roger" och hon var liten och fet.
Hon hade dock helt klart för sig att Christer uppe på Rehab var helt kass och inte begrep någonting. Djävlar vad jag reagerade och ropade – "prata inte skit om Christer" – vad vet hon, tänkte jag? Jag vet att hon förstod (det visade hennes glöd-röda ansikte när hon gick ut förbi mig), nu hade hon verkligen trampat i klaveret.
Hon hade kanske otur, vad vet jag – men att prata skit om en annan kollega framför andra patienter – det sänkte mitt omdöme om hennes omdöme.
Var verkligen dessa små poäng du "vann" – värt att du skulle prata skit om en kollega – framför mig!
Du hade ju självklart ingen aning om att det i sängen jämte låg en patient som hade Christer som "sin" sjukgymnast – du trampade i klaveret.
Eftersom jag vet att det är många inom "vården" i Östersund som läser det jag skriver, så visar jag härmed att du trampade väldigt djupt! Det är bara min humana lilla låga, som gör att jag inte skriver efternamnet också. (Dom som berörs vet ju det ändå!)

Här slutar jag att berätta om rehab. Var det bara Diana, Elain, Lilljan, Ann och Christer som vårdade och tog hand om mig? Givetvis inte! Alla ni andra, även natten, är mycket viktiga också, men jag begränsar mig till de som stod på den första lappen jag fick. De som var ansvariga för mig från början.

Den som jobbar mest med mig idag är ju faktiskt Tor och här måste jag "vråla" till den som bestämmer om kostnader och annat inom sjukvården på Östersunds sjukhus.

Jag vet som patient att en sådan unik läkare och medmänniska som Tor, det hittar ni ingen annan stans. Det finns bara en Tor!

Det finns andra läkare som är lika bra på det han gör, det tror jag nog (och vet), men:

Hur många av er har ringt hem till er patient och diskuterat er fram till hur nästa steg skall bli..

Hur många av er har skickat bud med meddelande till patienten när ni inte kan uppfylla det ni lovat och förklarat varför.

Hur många av er tar er tid att kontrollera hur "läget" är just nu, trots att patienten är inne för en helt annan anledning.

Hur många av er tar er tid att verkligen visa och förklara rötgenplåtarna, trots att ni skall ha en föreläsning om 15 minuter.

Hur många av er vågar säga att jag gjorde nog spiken på ditt högerlår (femur) alldeles för kort. Det var ju så sönderslaget ,så jag fick mäta på ett ungefär hur långt ditt vänstra lårben var.

Med andra ord – det är läkare som Tor- som vården behöver.

Det är ju så att var jag än kommer inom vården i Östersund, så känner ni medkännande igen mig.

Ett exempel, jag skulle "pratas in" inför operationen dagen där på och jag satt i Op’s väntrum.
Då kommer hon en läkare med en annan patient, som skulle "pratas in" (jag kände ju igen läkaren direkt). Patienten gick in i rummet innanför väntsalen och dörren började slå igen. Då stack den kvinnliga läkaren ut huvudet och sa: "Jag känner allt igen dig!"
Woow, så här är det alltid. Ni är så många som alltid känner igen mig! Nu, känner jag igen er också!

Jag började på mitt jobb:
Att möta min arbetsplats igen efter nästan ett helt år i sjuksängen var tungt. Så många som var intresserade av just mig, hur jag mådde idag, hur jag eventuellt skulle bli. Jag blev rörd, jag grät första gången som jag skulle förklara för min avdelning, vad jag varit med om och hur jag eventuellt skulle kunna bli en dag.

Jag började: "Det var den 19 december som det hände", sen bara grät jag. Inte ett ord till kunde jag säga utan att gråta ännu mer. Jag förstod ju att det var jag som varit med om allt och det var mig, just jag som de ville prata om.

Vad känner du, vad vill du ha utav oss – vi vill ha dig tillbaka - Hasse.

Hur mår du? – hur skall vi göra för att få dig tillbaks.
Vad skulle jag svara – hur skulle jag vara? Jag var tvungen att lära mig på nytt att det var jag, just mig, just jag som en människa, som de brydde sig om.

Tack ATS!
Å, det var häftigt, vad alla lyssnade och lyssnar.

Min nästa operation
Den 14/3 skall jag (om)-opereras, det är spiken jag har i höger lår, som skall bytas ut. Tor är orolig för att den titanspiken jag just nu har skall gå av. Eftersom jag har ont varje gång jag sätter mig eller ställer mig upp, så förstår jag att det är nödvändigt "att dra ut den gamla spiken och borra upp hålet och skruva in en räffligare skruv."

Jag sitter just nu den 17/3 00 och kliar på stygnen efter operationen. Klockan har blivit 01.30, så igentligen är det 18/3, som jag skriver det här.
Jag har läst igenom och lagt till och tagit bort här och där i texten ovan.
Operation i Tisdags(14/3), där de lurade mig helt, genom att söva mig redan i slussen innan Op-rummet.
Blev utskriven 17/3 (fredag). En bra vecka, där mycket hände.
Jag har i alla fall lärt mig att min smärttröskel är hög – nästan ofattbar hög.

I dag har jag klippt gräsmattan, rensat kanterna och ogräset under alla buskarna. Vad jag är duktig och vad jag kommer att ha ont i morgon. Jag kan faktiskt göra det mesta som jag gjorde förut med vår trädgård, bara jag slipper att gå ned på knä. Ned kommer jag ju alltid men mina knäskålar säger till mig att genast resa på mig, när de nuddar marken, för annars så gör de ont.

Jag kan tvätta bilen – jag kan…

Efter varje större kraftprestation, så krävs det ett par dagars vila innan jag är tillbaks i min "tidigare form". Det går, för att inte säga att allt går framåt och jag är helt exalterad över att jag kan vissa saker igen.

Jag har igentligen relativt lite problem kvar.

Här slutar jag för denna gång – mer kommer, när jag får tid – och känner för det!
Jag känner ju massor – så fortsättning följer - garanterat!