Operationen:

Inlagd på Lasarettet måndagen 6/11 och skrevs in av Tor. Han berättade att han ville göra operationen (förkortning av lårbenet), på det vanligaste sättet. Dvs. såga itu benet och ta bort överskotts bitarna genom ett snitt i sidan av låret och så blev det givetvis.

Vi hade tidigare diskuterat en nyare metod, som gick ut på att göra allt via märgkanalen utan att göra snittet i sidan av låret. Metoden och i synnerhet konsekvenserna efteråt tyckte han inte var tillräckligt utredda. Givetvis behövde han inte övertala mig om operationsmetod för jag har fullständigt förtroende för honom och efter varje operation har jag ju blivit bättre och bättre.

Jag opererades på tisdagen och det jag kan säga om operationen är att jag fick vara vaken lite längre än de brukar tillåta mig. Vanligen så "lurar" de mig redan i slussen och pratar på som vanligt när någon skickar in mig i Nirvana.

Den här gången fick jag vara vaken, när de satta in katetern och när de riggade mig för operationen och spände fast mig i en slags ställning, där fötterna låstes fast i ett par "skor". Benen särades på och det sista jag minns är att jag hann flytta undan pungen från överdelen av ställningen som tryckte hårt uppe i ljumsken.

Efter operationen var jag bättre än vanligt, jag fick något medel så att jag inte som jag brukar skulle må illa, när jag vaknade upp ur narkosen. Det fungerade väldigt bra, visst mådde jag lite dåligt, men hade inte ens en tendens att vilja kräkas. Så jag la kvickt in en prilla och var bara lite trött och snurrig. Det var som vanligt igen.

Jag vill här klarlägga (jag läser lite mellan raderna på vad en läkare sa till mig i veckan) att jag är fullt medveten att fastän det är Tor som opererat mig mycket. Så är även det ett lagarbete där andra läkare ger sina synpunkter, tips och råd. Mitt vänsterknä när det opererades i januari 99, var väl om jag har förstått det rätt tom en lag operation, där erfarenheter stöttes och blöttes om hur man skulle göra. Det slutliga resultatet som jag idag kan börja ana är nog helt överraskande för oss alla. Jag vill inte ta ut något i förskott men det känns just nu som benförkortningen var det sista som behövdes för att delarna skulle komma på rätt plats i knäet. Det jag menar är att innan förkortningen så "låste" sig knäet när jag gjorde vissa rörelser eller började gå utan att "ställa in" knäet i rätt läge. Nu verkar trycket fördela sig jämt efter en kant som känns som ett U och går från ena sidan av knäet till den andra, ungefär i underkant av knäskålen. När jag går i strumplästen så känner jag det här trycket konstant, det gör inte ont det är inte besvärande, men det känns. Om jag då tar på mig ett par skor eller tofflor, med bara en centimeters klack, så att hälarna kommer lite högre upp, då passar allt ihop perfekt. Inget tryck känns ingen låsning, ingenting! Det känns som mitt andra knä.
Tänk dock på att jag är nyopererad i låret och kanske inte känner så bra där nere i knäet - men min första känsla nu när jag går med skor på är nästan som om jag rullar fram - det går så väldigt lätt.

209 röd

En avdelning blir ju aldrig bättre än den personal som arbetar där och personalen på "röd" är helt enkelt fantastisk.

Jag vet ju att vård sker ju som ett lagarbete, där alla delar från ledning och organisation till kontakten med och utförandet av sysslor med patienten, sker som en helhet.
Det beror aldrig på en enda individ och det har jag aldrig avsett med det jag skrivit tidigare heller, fast jag kanske varit otydlig och lyft fram en del individer för mycket. Individerna har dock en stor betydelse och speciellt deras attityd är avgörande för att både stämningen och resultatet skall bli bra. Det är den här attityden eller om ni så vill andan på "röd" som är så fantastisk.

Det är faktiskt roligt och tryggt att ligga inne som patient hos er, än en gång så måste jag påpeka att jag inkluderar "natten" i det jag säger. Det finns aldrig något som är svårt, inte ens min kräsenhet på sjukhusmaten utgör något problem. Det är nästan att jag får säga till på skarpen att jag vill verkligen ingenting ha, när jag säger det. Ni kommer ju alltid med massor av förslag på vad jag kan få istället, så till slut så lyckas ni truga på mig lite blåbärssoppa eller något annan.

Det är inte ett dugg synd om mig, jag har alltid sängbordet fullt av frukt, jordnötter och godis m.m., som frugan ständigt fyller på. Jag klarar mig lätt.
Sjukhusmaten och jag går bara inte ihop. Den är nog näringsriktigt och rätt kalorimängd.

Den är dock så erbarmligt enahanda, tråkig, smaklös och fantasilös. Som tur är ligger man ju inte på sjukhuset för den läckra matens skull, men än då.

Snarkningar

Fyra eller fem karlar i samma rum, medför ju givetvis att någon snarkar, det har jag ju varit med om förut.

Den här gången var det dock ett nytt rekord, så högt och så mycket.

Inte ens om jag försöker att göra ett snarkljud så högt jag kan, kommer jag ens upp i hälften av decibelen, som helt "naturligt" lät från 1-sängen. Så väldigt naturlig var väl inte snarkningarna heller. Han hade ju smärtlindring och sov väldigt mycket under dagarna, sedan för att kunna sova på natten så brukar han få sömnmedel ca kl 01. Då gick tåget in i tunneln och satan vad det lät.

Jag vande mig väl lite vid snarkningarna och lärde mig att sova direkt det blev lite lugnt, dygnet om. Dock är jag tacksam att han min sista natt frivilligt bad natten flyta ut honom från rummet, för att vi skulle kunna sova.

Milligramare

Av det jag skrivit ovan så framgår det att jag känner väldigt starkt för personalen och för mig och mot mig är ni alltid superba.

Därför tar jag upp det här om milligramare. Jag har ingen tystnadsplikt och inga hämningar för den delen heller, så jag kan faktiskt skriva här det jag upplevt på det sätt jag upplevt det.

Nästan varje gång jag legat inne så finns det någon patient som av den ena eller andra anledningen inte verkar passa in i sjukvårdens system.

Kännetecknande för dem är att de alltid håller reda på exakt vilken dos av medicin de får och den förefaller att alltid vara fel.

Det här fallet tycker jag var värre en de andra jag sett och han ansåg att hans läkare inte förstod honom och skulle anmäla allt och alla till patientombudsmän, advokater, klinikchefer o.s.v.

Att han inte kunde kommunicera med sin läkare det håller jag med om för han kunde nämligen inte kommunicera med någon annan som besökte honom heller. Vi andra som låg på avdelningen fick höra samma lidandes historia om och om igen. Alla vi andra i rummet förstod väldigt fort att hans onda satt minst lika mycket inne i huvudet som på något annat ställe.

Jag kände först sympati för honom som hade så ont, men det vändes snart till att jag knappt tålde honom. I synnerhet när någon läkare eller annan vårdpersonal försökte få kontakt med honom. Hans totala fixering vid sig själv gjorde att han inte ens hörde vad som sades. Det var bara att prata själv som gällde.

När jag som inte har med saken att göra inte kunde hantera honom på något annat sätt än att helt ignorera honom.

Hur kan ni som personal stå ut och hantera honom så fint som ni gjorde? Jag beundrar er! Vilket tålamod ni har!

Själv hade jag mest lust att göra med honom, som han sa till oss på rummet att han skulle göra med en viss läkare. Nämligen att slå honom på käften.

Finns det ingen ombudsman för vårdpersonal? Skall ni verkligen behöva stå ut med vilka patienter som helst?

Tack för en bra vecka!

Östersund 001111