Bo Axelsson hade haft drömmar om att bli en populär rockstjärna ända sedan han första gången hörde Svensktoppenpå sin mammas gamla knastriga tranistorradio. Men han hade alltid problem att hitta personer som han kunde spela tillsammans med. Ingen verkade vara så äkta som Bo själv.
Tills en dag.
Bo hade sparat länge för att kunna åka iväg på en dansbandsgala. Och den 25 april 1991 var det dags! Sveriges tre största dansband skulle gästa grannstadens danslokal och Bo hade råd att åka.
Väl där, och väl ute på dansgolvet visade det sig snabbt att Bo inte kunde ta ett endaste steg rätt. Hans första och sista danspartner för kvällen fick tre av sina tår knäckta och Bo var förkrossad.
Bo gick bort ut till busshållsplatsen, han ville ta först bussen hem för dränka sina sorger med en kopp te. Vid den gula skylten stod redan fyra killar. Bo började konversera med dem och det visades sig att de alla hade samma drömmar. "Ingen av dem hade tidigare rört vid ett instrument men de här killarna var äkta", konstaterade Bo.
Efter tre veckor senare hade de fem killarna: Bo (sång och saxofon), Kurt (gitarr och kör), Bengt (bas och kör), Josef (keyboard och kör) och Jan (trummor och kör) repat in 10 låtar och kommit på ett namn för konstilationen; Bo-Kurts orkester.
Resten är historia.