Behövs verkligen det?

Detta är en fråga som många undrar över, men som antagligen kommer förbli obesvarad. Hur började då allt? Jo, censur har funnits länge, ända sedan boktryckarkonsten kom till på 1400-talet. Då införde den katolska kyrkan bokcensur genom granskning av skrifter innan de trycktes och spreds. De skrifter som ansågs vara falska uppfördes på en lista över förbjudna böcker. Snart efter detta följde staterna efter med politisk censur.

I Sverige började bokcensuren på Gustav Vasas tid . Resten av Europa inrättade också ett censursystem på 1500- och 1600- talen, då kyrka och stat ofta samarbetade. När pressen kom blev censur obligatoriskt, till Sverige kom den politiska censuren på 1600- talet, men avskaffades när 1766 års tryckfrihetsförordning kom. I dag anser de flesta att censur strider mot demokratiska fri- och rättigheter (tryckfrihet, yttrandefrihet).

Ett undantag är dock filmcensuren som infördes 1911 i Sverige, det första land med förhandsgranskning av film som visas offentligt. De som tar hand om filmcensur här är Statens Biograf byrå. De tar ställning till om en film eller del av film kan "vålla barn i sådan åldersgrupp psykisk skada" men deras beslut kan överklagas hos Kammarrätten.

När Biografbyrå kom välkomnades den av dåtidens filmbranch, eftersom tidigare censur hade utförts av de lokala polismyndigheterna. De hade inga speciella regler för ifall de skulle godkänna en film eller inte. Filmcensur finns i många länder, särskilt i diktaturer, men benämningarna om vad som är skadligt för barn, ungdomar och vuxna skiftar väldigt. Regler finns dock överallt, i varje fall för barn och ungdomar. Alla filmer som visas offentligt ska vara granskade, men det finns vissa undantag: TV, kabel- och satellitsändning, film/video vid mässor, utställningar, sportevenemang och reklamfilmer.

Censuren kan antingen godkänna en helt, göra vissa ingrepp, eller totalförbjuda den. Ifall det sistnämnda händer måste först Statens filmgranskningsråd tillfråga. Motiven för ingripanden är ofta av moraliskt, religiöst eller politiskt slag. Det finna fyra riktlinjer som censurmyndigheten måste följa. En film får inte: -Bryta lagar eller förordningar, -Skada förhållandet till andra länder, -Innehålla upplysningar som kan skada vårt lands säkerhet, -Vara förråande eller skadligt upphetsande.

När ingrepp görs i filmer är det främst det sistnämnda kriteriet som man går efter. Biografbyråns verksamhet inriktar sig främst på våld, grovt underhållningsvåld. Filmcensuren är inte en "smakcensur", det gäller alltså inte att förbjuda "dåliga filmer" och låta de "bra" slippa undan. Byråns bedömning gäller om filmer eller sekvenser i filmer kan ha ett "förråande" inflytande på sin publik, att det leder till att människor, främst barn och ungdomar, blir mer avtrubbade inför våld.

Både samhället och censuren har förändrats sedan 1911, liksom filmerna. Tolkningen av censurreglerna har under årens lopp ändrats och toleransen har ökat när det gäller sexuella inslag och vad som anses vara skadligt upphetsande. Förut räckte det med ett blottat strumpeband för att filmen skulle bli censurerad medan filmerna nuförtiden får innehålla betydligt mer naket än så.

Censuren har alltså förändrats, men en del av nyckelbegreppen finns kvar. Det är att filmer eller scener inte ska godkännas ifall de verkar vara förråande på publik över 15 år eller ifall de medför risk för psykisk skada för publik under 15 år. De två andra åldersgränserna vi har i Sverige, 11 år och 7 år, kom 1960 respektive 1978. I början av 1960-talet uppstod en livlig debatt i Sverige om filmcensurens rättigheter. Det hela började när Biografbyrå lät bli att ingripa mot Ingmar Bergmans "Jungfrukällan" (1960) och "Tystnaden" (1963) medan den totalförbjöd Vilgot Sjömans "490" (1964).

Den intensiva debatten fördes även på riksdagsnivå och det slutade med att man tillsatte filmcensurutredningen. En vänsteropinion krävde att man skulle ta hårdare tag mot det ökande biovåldet och resultatet blev att Statens Biografbyrå fick fortsätta sin verksamhet. Det är inte bara biofilmer som blir granskade utan även videofilmer, men det är frivilligt. Videodistributören kan lämna in sina filmer till förhandsgranskning hos Biografbyrå, den som får sina filmer godkända kan inte bli åtalade enligt videovåldalagen. Videofilmen fick sitt genombrott i Sverige i början av 80-talet och orsakade ungefär en likadan debatt som den i början av seklet när filmen kom. Det var denna debatt som resulterade i videovåldslagen .

Censur har funnits i 500 år, men numer är det alltså bara filmcensur som är tillåten i Sverige. Frågan om vi behöver den eller inte kommer nog aldrig få ett svar, debatten lever vidare, liksom filmkonsten- och tur är väll det...

Av: Paulina Fredriksson RTV 2d