Hormoner, som anabola steroider och de flesta dopingpreparat är, är proteiner som är uppbyggda av aminosyror. Det finns, i levande varelser, 20 olika aminosyror. Proteiner är ett antal långa kedjor av aminosyror, vilka sitter i en speciell ordning i varje protein. I varje cell i människan finns cirka 10 000 olika sorters proteiner. Vid bloddoping är den aktiva substansen hemoglobinet, också detta ett protein. Aminosyrorna i sin tur är uppbyggda av grundämnena, kväve, väte, syre och kol. Aminosyrorna har samma struktur förutom i ett avseende, det finns olika sidokedjor kopplade till den del som är lika för alla aminosyror. Dessa sidokedjor är olika kol-vätekedjor där struktur och längd skiljer sig.

Orsakerna till AAS´s effekter på muskelstyrkan och kroppsvikten beror på en rad faktorer. Några av dessa är: ökningen av proteinsyntesen (anabol effekt), en hämning av de katabola effekterna som proteinet glucocorticoid har (en annan steroid producerad av binjurarna som reaktion på olika typer av stress, inkluderat träning), även känd som den antikatabola effekten och till sist förändringar i centrala och perifera delarna av nervsystemets fysiologi. Resultatet av de två första blir en ökning av kväveretentionen* (kväve är huvudbeståndsdelen i protein) och en ökning av muskelvävnad i kroppen. Ökningen av proteinsyntesen sker genom att AAS griper in vid androgenspecifika receptorer som finns i all androgen vävnad. Dessa hormonreceptorkomplex integrerar vid speciella platser längs det genetiska materialet i cellen, och ger upphov till att proteintillverkningen ökar. Typen av protein som syntetiseras beror på vad det är för en slags cell. Hos musklerna ökar halten av kontraktilt*, strukturellt*, och enzymatiskt* protein. Proteiner som produceras i hjärnan, levern, huden eller prostatan är uppenbart annorlunda. Skillnaderna mellan androgen och anabol effekt ligger huvudsakligen i var proteinsyntesen sker och inte i några skillnader i farmakologisk* aktivitet. När AAS upptäcktes och utvecklades identifierade man olika strukturer som hade mer eller mindre släktskap med receptorerna i muskler eller könsvävnad, men även hos sädesblåsorna och hos prostatan, där koncentrationen av androgena receptorer är extremt hög. Preparatet Nandrolone decanoate som genom sin kemiska struktur binder sig lika lätt till receptorer i skelettmuskulaturen som till prostata. Preparatet skiljer sig från testosteronet som binder sig många gånger lättare till prostata än och andra könsvävnader än till muskulatur. Därav är nandrolone decanoate mer fysiologiskt aktiv. Som exempel på ändringar i det centrala och perifera nervsystemet kan man ta det här med sexlusten. Till en början kan sexlusten öka, men på sikt kan missbruk leda till minskad produktion av testosteron, vilket beror på ett återkopplingssystem mellan hypofys* och testiklar. Hypofysen stimulerar normalt testosteronproduktionen via ett överordnat hormon. Om det i blodet cirkulerar stora mängder testosteron eller testosteronliknande ämnen uppfattar hypofysen det som om produktionen är tillräcklig. Med hjälp av det överordnade hormonets inverkan stängs testiklarnas arbete av. De slutar att producera testosteron och förtvinar. Resultatet kan bli impotens och sterilitet.

Skillnaden mellan orala och injektorala steroider är märkbar i uppträdande och effekter. Steroider som ska injiceras, särskilt om de är avsedda för mänskligt bruk, har förlängd aktivitet och effekt baserad på dess struktur och löslighet i lipider*. Till detta associeras också en minskad toxitet* med ämnen som ska injiceras. Ändringar i steroidens struktur för att försäkra sig om en lämplig aktivitet vid oralt intag, ger upphov till helt annorlunda karakteristik. Metyliseringen* vid den sjuttonde kolbindningen skapar många problem för levern. Dessa ämnen skapar de mest uttalade ändringarna i levertriglycerid lipas, lipidnivån i blodet, insulinnivån, leverenzymnivåer och reaktioner i uppträdandet. Olyckligtvis har dessa steroider varit de mest bekväma, samt att de har en större effekt på styrkan vid jämförbart intag än de som ska injiceras.

Även om många, men inte alla, av skillnaderna i biologisk aktivering orsakad av AAS kan förklaras genom androgenreceptorkemin och fysiologin, får individuella variationer i androgenreceptorprocessen och effekten stå för skillnaderna i reaktion mellan individer för samma steroid. Det är med all säkerhet mer komplicerat än enbart en enkel dos och en gensvarkurva.

EPO är en njurmedicin för blödarsjuka. Det är också ett kroppseget hormon, det vill säga att det finns naturligt i kroppen, och ökar bildningen av röda blodkroppar. Missbruk av detta preparat leder till att blodet får en konsistens som kan liknas vid sirap och blodtrycket ökar under hårt arbete. Detta hade inte varit så farligt om det inte det hårda arbetet hade pågått så länge, men eftersom det används mest inom cykling och längdskidåkning där loppen kan hålla på i flera timmar kan det bli riktigt farligt för de som missbrukar detta preparat. Med bara tre injektioner i veckan uppnår man samma resultat som vid ”höghöjdsträning”. Höghöjdträning innebär att man antingen sover i en höjdkammare eller i ett höghöjdshus. I ett höghöjdshus har man på konstgjord väg sänkt luftens syrehalt från normala 21% till bara 15%. Det motsvarar syrehalten på 2500 meters höjd, och efter några veckor har kroppen kompenserat luftens låga syrehalt genom att producera fler röda blodkroppar. Detta sättet att ”dopa” sig är helt tillåtet och uppfanns i Tyskland. Det är väldigt svårt att avgöra på vilket sätt de röda blodkropparna har tillkommit. För att få reda på koncentrationen röda blodkroppar mäter man Hb-värdet* och har man ett värde mellan 190 – 200 kan det vara direkt dödligt. Att dopa sig med EPO har bara fördel i uthållighetssporter eftersom det inte påverkar den rena muskelstyrkan. Ämnet dopingklassades för 10 år sedan.

Ett annat preparat som liknar EPO är PFC (perflourcarbon), som är ett syntetiskt* blod, det ersätter alltså kroppens egna röda blodkroppar kan man säga. Det är en gas som transporterar syre direkt in i blodet. Preparatet är mycket farligt.