Efter att ha skrivit detta arbete har jag ännu svårare att förstå varför man, när man vet hur mycket skit som kommer i kölvattnet, stoppar i sig dessa ämnen. Doping är ett urgammalt beteende som i dag även fått fotfäste utanför idrotten. Hur preparaten fungerar är ett komplicerat samband mellan kroppen och de syntetiska preparaten.

Den effektivaste kuren mot doping har inte börjat än. Om man gick direkt på den ömma punkten – pengarna, skulle man nog få större respons hos klubbarna. Säg att en klubb skulle få böta cirka 10% av dess omsättning så fort någon klubbmedlem blev fälld för doping. Säg även att sponsorerna drog in alla bidrag till klubbarna när utövarna blev fällda. Detta skulle drabba klubbarna så hårt att de var tvungna att vara hårdare mot sina medlemmar. Jag skulle tro att det kommer att bli svårt att utrota dopingproblemet med sådana dubbelmoraler som bland andra Juan Antonio Samaranch bär på, han har i en spansk tidning gjort ett huvudlöst uttalande. Så här sa han: ”det är bara frågan om doping om ämnet skadar utövaren. Om det bara förbättrar hans prestationsförmåga är det inte doping”. Doping är egentligen en ganska logisk följd av utvecklingen inom sporten. När idealet är att springa snabbare, hoppa högre och kasta längre, och förväntningarna från alla håll är skyhöga är det inte så konstigt kanske att idrottare som inte på ärlig väg kan bli så bra som eliten använder sig av förbjudna preparat. Ovanpå allt detta hamnar de enorma penningsummor som står på spel. För de som sätter nya rekord eller vinner mästerskap finns miljontals kronor att hämta. För sponsorer handlar det ofta om miljarder kronor, så att sponsra rätt man eller kvinna kan ge ett rejält ”klirr i kassan”.